Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Trollmark. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TROLLMARK.
45
nu upptäckte den unge mannen, hvad
han icke förut märkt, Han såg, att
dessa människor voro unga. Om det
låg i rundningen af deras sidvända
kinder eller i ljuset vid tinningarna eller i
draget vid munnarna — allt nog, något
skvallrade om att det, trots allt, icke var
gammalt folk. Ungdom låg och sof
under de härjade dragen.
Knapt hade han gjort denna
iakttagelse, förrän han återfick hela sitt unga
mod. Han reste sig och gick med säkra
steg till dörren, ryckte upp den i ett
enda tag och steg in i stugan. Dörren
lämnade han vidöppen.
— Goddag — ropade han — jag kan
hälsa er båda så mycket från hafvet.
Och när han uttalat detta med en
stämma, väckande stark som en
utom-skärsvind, började han genast kasta upp
benen som en tokig lättmatros och dansa
Sailor-boy utåt golfvet. Han gjorde det
i sorglös uppsluppenhet, alldeles som af
ett infall han plötsligt fått. Hans
jättekropp tycktes fylla hela rummet, han
stampade med klackarna, så att det
smattrade, och att se hans tunga gestalt
med händerna i sidorna knega och niga
och snurra rundt kunde fått en död att
kikna af skratt. Men den unge
mannen skrattade icke. Han vände ut och
in på ögonen och under alla dessa
galna åtbörder släpade han med djupaste
allvar fram den ena sorgmodiga visan efter
den andra. »Jag far till sjös, min lilla
vän» och »Kärleken som böljan»
vågade sig långsamt, på det allra äktaste
tungomål, genom rummet. Och
alltsammans gjorde han hvarken för mycket
eller för litet af. Han gjorde det
ackurat just så, att den lilla stugan
småningom .fylldes med lukten af tång och salt sjö.
Det var väl den underligaste syn
stugans väggar skådat.
Och hvad tänkte Pål och Olena vid
■ allt detta? Hur förhöllo de sig?
När dörren så oförmodadt slagits upp
och solen med detsamma passat på och
i en bred flod vältat sig öfver bordet
och dem själfva, hade de farit med
händerna öfver ögonen som i ett
uppvaknande. Därpå reste de sig hastigt till
hälften, och det såg ut som om de af
förfäran velat slå sönder rutorna för att
slippa undan.
Men då den märkvärdiga
uppenbarelsen framme på golfvet hvarken närmade
sig eller gjorde dem något ondt, blefvo
de stående i samma ställning, med
stolarna halft skjutna från bordet, och blott
stirrade på honom. De hunno nog
aldrig göra sig fullt reda för hans
besynnerliga beteende, förrän de redan dragits
in i allt, hvad det väckte till lif i
deras hjärtan. Ty när de stirrat så där
några minuter, hur skulle de kunnat
undgå att känna igen den bekantaste syn i
världen? Icke hade de så förlorat
minnet? Ah visst icke — de sågo på
hvarandra, logo gjorde de icke, ty de hade
glömt bort att le, men de förstodo.
Deras bröst började häfvas. Hur många
hundra gånger hade de icke varit med
om just detta! Hade icke Pål lärt
Sailor-boy af hemvändande sjöfolk, tills han
blifvit så skicklig, att när han dansade
på bryggan hvarenda pojke och flicka
kom löpande ned och tiggde honom att
dansa mer, mer . . . Och hade icke Olena
känt sig så stolt öfver detta, att hon
lockat honom till dans hvarenda kväll
— om hösten, då aftonstjärnan blänkte
rätt på måsklippan och svarta sjön
gnistrade af mareld . . . ?
I deras ögon tändes ett sällsamt ljus,
läpparna öppnades, händerna famlade
darrande —
Plötsligt slutade mannen upp. —- Så
där ja, tjo, sade han blott, torkade sitt
svettiga ansikte och slog sig ned ackurat
som en lättmatros slår sig ned på en
stol. Och så började han prata. Du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
