Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Trollmark. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
HILMA ANGERED STRANDBERG.
storaste, hvad den mannen kunde tala
och på tungomål, som bar hafsvinden
rakt in öfver stugan i skogen. Tycker
någon, att han brydde sig om de båda
därborta — han såg icke på dem, blott
skärgården fanns till för honom. Han
gaf ingen varelse tid att tänka, knappt
att andas. — I skärgården skulle de
varit i år — vackrare senvår hade en
väl aldrig sett, de skulle bara känt! Godt
fiske, fjordarna sörefter täckta af skutor
— lyste som krithvita tärnor under den
granna himmelen. Bara laber bris —
så skummet pärlade och stänkte —
Äfvenledes skulle han hälsa — ja, hvad
var namnet?
Med en snabb vändning såg han Pål
i ansiktet. Makarna hängde med
blickarna vid sin gäst. Den unge mannen
upprepade värdslöst, litet brådskande, som
hade han icke tid att uppehålla sig länge
vid denna småsak, han hade så mycket
att berätta: — Hur var ert namn? Jag
skulle hälsa -—
– Pål.
Det kom svagt, men fullkomligt
tydligt- ~~ Ja visst ja — Pål — och ni
då? Gästen kastade den flyktigaste blick
på Olena — Maria var det ju? Men
Olena teg. Hon blott såg på honom
— och teg. Den unge mannen vände
sig åter till Pål: Ja, hon heter ju Maria,
hon — sade han.
— Nej, Olena — hviskade Pål hastigt.
Och när han uttalat detta, var det som
om han först blifvit medveten om, att
något märkvärdigt försiggått. Hans blick
föll förskräckt på Olena. Men gästen
tog obesväradt fatt: Så, jaha. Och nu
var det en hel mängd han glömt af det
han hade att framföra. Hvarken platser
eller personer kom han ihåg, han
beskref hur där såg ut och hvad som händt,
— om Pål blott ville vara snäll och
hjälpa honom med namnen? För se
namn kunde han, goddam, aldrig lära sig.
Och Pål hjälpte honom ibland. Men
ibland teg han. Det kom mest an på,
i fall han blef tagen med öfverraskning
eller något förekom, som han var rädd
att gä miste om.
Till slut reste sig den unge läkaren
för att gå. Han var lycklig öfver hvad
som vunnits. Han hade räknat ut, att
hans uppträdande antingen skulle verka
kraftigt med ens eller också icke verka
alls. Och han hade ej tagit fel. Dessa
människor förmådde lika väl tala som
han själf, de ville blott icke eller trodde,
att de icke kunde. Men skulle de helt
räddas åt lifvet? Hvad borde han göra
härnäst?
Under det han tänkte detta, räckte
han Pål och Olena sin hand, hvilken de
fattade, efter en liten tvekan, helt lamt,
och sade, att han skulle komma tillbaka.
Han hade medfört till dem några små
gåfvor hemifrån. Men när han gick mot
dörren, märkte han, att Pål kom efter,
och förstod, hvad meningen var. Pål
ämnade stänga dörren efter sin gäst.
Den unge mannen vände sig om och
yttrade muntert, att det borde Pål
alldeles inte göra. Ingen människa i
skärgården låste sin dörr, mindes han inte
det? De kunde gå miste om en liten
svalkande bris — hvem visste?
Och när han sedan långsamt
aflägsnade sig, kunde han förstå, att Pål
funderade öfver hans ord. Ty det var först
när han hunnit ner pä stora vägen som
han genom den lyhörda skogen förnam
ett ljud likt en dorr, som slås igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
