Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Teaterkrönika. Af Hjalmar Söderberg. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
HJALMAR SÖDERBERG.
i en grad af fulländning som förr varit
okänd. Hon är den lilla kvinnan som
man icke kan förmå sig att taga på
allvar och som likväl kan ställa till så
mycket allvar. Den lilla mjuka gestalten, det
oskyldiga ljusa håret, de kalla blå ögonen,
som gärna få en snabb skiftning i grönt,
när någonting går emot — allt detta är
oss så välbekant från litteraturen, det är
Gyps hjältinna, det är la petite baroiinc
från Maupassants kortaste och ekivokaste
novelletter om ett fem-minuters-äfventyr,
medan den äkta mannen väntar på
middagen — men på teatern, som alltid
följer litteraturen i hälarna, var det nytt och
öfverraskande. Farsen har på senare åren
kommit in i ett nytt utvecklingsstadium.
Förr i världen skulle man känna med
hjälten och hjältinnan och bara skratta åt
det öfriga sällskapet — nu har löjet
dragit dem alla in i sin hvirfvel, och allra
längst upp till halsen i löjlighet sitta ofta
de figurer, som minst påtagligt bära den
komiska masken. Det är denna nya
farshjältinna fröken Borgström hos oss har
skapat. Naturligtvis kan den rymma många
varianter, men till dem hör knappast Zaza.
Denna rol kräfver något som det kan
låta underligt att tala om, då det gäller
en fransk pjes, nämligen gemyt.
Publiken kände emellertid knappast rätt klart
hvad det var som fattades, och
skådespelerskans säkra konst lät den icke heller
allt för mycket märka det. Bäst gjordes
också sista akten med sitt trötta lugn.
Hvad som i öfrigt har stannat i mitt
minne från denna teaterafton är, i korthet
sagdt, fröken Åhlanders charmanta
supkäring, en glad erinran om de franska
karikatyristernas »ömma mödrar», och hr
Hanssons på en gång manliga och
känsliga spel. Hr Hansson ser man nästan
alltid med nöje — skada blott att talet i
så hög grad skall lida af den tunghäfta
eller hvad jag skall kalla det, som synes
vara gemensam för hela den yngsta
kullen bland våra skådespelare.
Som ett litet intermezzo, och ett
behagligt sådant, kom den ansedde norske
skådespelaren Henrik Klausens
gästuppträdande: ett par uppläsningsaftnar och en
gästrol i »Den nye bibliotekarien». Det
väsentligaste var naturligtvis uppläsningarna.
Hr Klausen har besökt oss förr, en
gång-för mycket länge sedan, 1875, och andra
gången under utställningsåret 97.
Programmet för uppläsningarna var i
hufvudsak detsamma nu som då, scener ur »Peer
Gynt», »Kongsemnerne» och »De unges
förbund». Hr Klausen är som konstnär väl
egentligen humorist, men en humorist med
både fantasi och teknik nog att räcka till
för litet af hvarje och med en storhet och
bredd öfver temperamentet som tillåter
honom att göra ströftåg långt in på det
tragiskas område. Hans konstnärsskap har
en mångsidighet som vi här hemma äro
ovana vid; han kryper in i andras skinn,
han lånar andra människors själar och ger
dem kött och blod med en virtuositet,
som är all beundran värd, men som också
en och annan- gång kan verka en smula
kylande -—- det smyger sig stundom in en
svag förnimmelse af att det man lyssnar
till snarare är en förträfflig lektion i
skådespelarens konst än den stora konsten
själf. Dock, ett sådant intryck är kanske
icke lätt att hålla helt och hållet borta
från en uppläsningsafton med blandadt
program, afsedt att tillåta en uppvisning
på en gång af hela skalan af resurser. I
alla händelser var det på dessa aftnar hr
Fot. Karl Anderson Sand, Kristiania.
henrik klausen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
