Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Harald Molander. Af Emil Grandinson. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58 EMII. GRANDINSON.
<len var, kunde i det rätta ögonblicket
hejda stegringen i känsloutbrottet, hvarpå
uttrycket för känslan endast vann, och
framför allt måste hans eget lefvande
intresse, när det var vaket, verka lifgifvande.
Men han hade naturligtvis sin begränsning,
sina svagare sidor, och den som gjorde
sig reda för dessa skulle snart nog märka,
att det var oftare i denna del af
regissörens verksamhet, den som består i hvad
han själf kallat att »bereda andras bättre
jag till slakt», som intresset och
därmed krafterna sveko honom, än i de
grundläggande arbetena med scenerier,
dekorations- och kostym-skizzer samt
upprättande af »listor» för tjänstgöringar,
belysningar, rekvisita, vapen, peruker o. s. v.
Ty härutinnan var Molander en snart sagdt
idealisk regissör, här förenades den friaste
konstnärsfantasi med det pålitligaste
vetande, här fanns den sanna smaken i
former, färger, ljus och grupperingar, och allt
detta tyngdes i ingen mån af den
minutiösa utarbetningen, den nästan pedantiska
ordentlighet, hvarmed arbetet utfördes. Att
studera Molanders scenerier är och torde
länge blifva synnerligen lärorikt för
fackmännen; endast en flyktig bläddring i dem
måste väcka beundran, hos utomstående
parad med ärlig öfverraskning. Jag visade
för några dagar sedan sceneriet till »En
lyckoriddare» för en framstående kännare af
andra konstarter, och han hade knappast
•ord för sin förvåning att det kunde vara
•så mycket och så »respektabelt» arbete
förenadt med — »så’nt där».(!) Och det
var ej endast de stora historiska dramerna
i kostym som lockade Molanders fantasi
att följa och fullkomna författarens; .äfven
för den intimaste moderna miljö lyckades
han, ofta med tekniskt originela uppslag,
att träffa den rätta stämningen — det
minnes säkert mången med mig från
uppsättningarna af »J. G. Borkman»,
»Ungdomslek», »Modern jorden», »Släkten som dö»,
»Älskog» m. fi.
Scenens konst är efemär; när ridån
faller är den konstnärliga insatsen spårlöst
försvunnen. Detta gäller naturligtvis i sin mån
äfven om den sceniska regien. Att skrifva
dennas historia blir endast ett
uppräknande af namn, och detta torde ej
behöfvas för våra teatervänner från de år, 1894
—1900, som Molander hade sin
verksamhet i Stockholm. Hans uppsättningar i
Helsingfors, som af sakkunnige prisats
mycket, och bland hvilka han själf satte
ett par främst bland det han uträttat, hade
jag ej tillfälle att se.
Men för att väcka en föreställning om,
hvilket väldigt arbete han här under några
år insatte, må det tillåtas mig nämna
några få pjestitlar bland de hundratals
stycken han där satte i scen: Goethes
»Faust», »Regina von Emmeritz»,
»Bröllopet på Ulfåsa», »Mäster Olof»,
»Ther-midor», »Kungsämnena», »Beatrice» —
samt bland operetter »Kejsarens nya
kläder», »Mikadon», »Tiggarstudenten» och
»Stackars Jonathan». Hans uppsättning af
»Regina von Emmeritz» var ett glänsande
resultat af synnerligen djupgående studier
i epokens politiska och kulturela historia,
studier som gåfvo det första uppslaget till
att han flera år därefter skref först romanen
»En lyckoriddaren och sedan dramat med
samma namn.
Om Molanders verksamhet för öfrigt
som författare, öfversättare, administratör
m. m. ber jag få fatta mig kort. I allt
hvad han företog sig stack regissören
fram; d. v. s. de stora gåfvor som i denna
verksamhet ställde honom i främsta ledet,
voro utan tifvel hans naturs yppersta, fast
de, när han tog pennan i hand för att
producera, understöddes af en mycket
ovanlig formtalang, en blixtrande kvickhet
och samma oerhörda arbetsförmåga, som
vi tidigare spårat.
Molander har mig veterligt icke
skrifvit en rad i tendentiöst syfte. Han står
utom sitt ämne som »un monsieur de
1’orchestre» med monokeln i ögonvrån, med
ett sarkastiskt leende åt allt känslopjunk
och en belåten grymtning åt hvarje lyckad
kvickhet. Var det ej den historiska taflan
som inspirerade honom, som i
»Lyckoriddaren», »Rococo» och »Beatrice», så var
det ett rent psykologiskt intresse, som i
»Furstinnan Gogol», en nihilistpjes där
författaren på intet sätt tar parti för eller
mot nihilismen utan endast ser efter,
hvilken dramatisk konflikt den kan komma att
alstra hos ett par frihetsälskande unga
människor ur den ryska aristokratien. Eller
ock var det hans grundliga kännedom af
och varma kärlek för det specifikt
stockholmska som satte pennan i hans hand. Ett
Stockholms-original, olikt alla original från
alla andra städer, en komedi hvars intrig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
