Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Harald Molander. Af Emil Grandinson. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARALD MOLANDER.
59
knutar knytas på en Värmdöbåt eller vid
Centralstationen, där han får nämna gator
och torg, som han längtat till, och
människor, som han tänkt på med godmodig
sarkasm under flera års landsflykt, vid
deras rätta namn, som hela publiken
känner, se där ämnen som gåfvo hans
fantasi och hans kvickhet vingar, och han
hade själf odeladt nöje af att skrifva
novellen »Farbror Kuno Ottokar», komedien
»Flirtation» och de mönstergilla
kupletterna i »Vasariddare».
Molanders formtalang var sällsynt stor.
Han fördjupade sig till den grad i en tids
eller en persons uttryckssätt, att han rent
anstrykning, en arkaistisk doft, som kunde
bidraga till stämningen. Och på rak arm
skref han följande exempel på, hur han
menade det:
Du ber, min hjärtans bror, att jag ett ràd skall
gifva
för dialogens form uti Saint-Saëns oprett:
om hela texten bör på vers författad blifva,
om kanske du bör skrifva
på prosa rätt och slätt. —
Så godt jag kan, jag vill dig svara,
och kan ett blygsamt råd till någon förmån vara,
jag gläds att ha det gett. —
Det finnes många sätt,
hvarpå man kan förfara,
men riktigt rätt
jag tror blott ett,
DEKORATION TILL »ROCOCO». TECKNAD l88l FÖR ISCENSÄTTNINGEN AF HARALD MOLANDER.
intuitivt diktade i ett språk, som man
skulle tro vara mödosamt hopkonstrueradt,
om det ej tillika verkade så äkta och
omedelbart. F"ör flere är sedan var en af
hans vänner sysselsatt med att öfversatta
en operatext, skrifven på franska
alexandriner. Vännen, som misströstade dels om
egen förmåga att skrifva antagliga sådana,
dels om våra operaartisters förmåga att tala
den ömtåliga versen fullt tillfredsställande,
frågade Molander till råds, om det ej vore
klokare att öfversätta den talade dialogen
på prosa eller på någon orimmad vers.
Men Molander rådde afgjordt till rimmad
vers med frihet i radernas längd och
frihet i rimflätningen, med en viss klassisk
som jag skall söka att förklara!
Opretten roar mig — jag måste medge visst,
att jag ej känner mera
musikens värde än hvad af »Le monde artiste»
jag kunnat supponera. —
Men texten, som jag nyss har slutat att studera,
är ingalunda triste.
Idén, en smul burlesk, har genom formen vunnit
en retande bouquet,
och i dess stil, dess ton, om jag ej orätt funnit,
det röjs en klassisk doft från tider, som försvunnit,
en klang af Rambouillet.
Jag finner samma färg däri och samma stämning
af höfvisk etikett och pastoral beklämning,
som gaf galant behag åt känslor, hvaruti
fanns mer brutalitet än artig poesi.
Jag finner samma smak däri, som var mondaine
i Contes af Lafontaine
och som jag vågar tro, att själf du ofta tyckt
dig finna hos Dalin och Gyllenborg med flera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
