Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ett och annat om Strindbergs senaste historiska dramer. Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
JOHAN MORTENSEN.
Båda hafva tillåtit sig friheter mot det
historiskt kända; i en af dessa dramer är
disharmonien mellan det historiskt kända
och det moderna idéinnehållet så skriande,
att konstverket går sönder.
Det är icke utan intresse att något
skärskåda de synpunkter, hvilka Strindberg
valt för att betrakta sina personligheter.
Först och främst återfinner man då de
mystiskt religiösa idéer, hvilka, igenkännas
från hans senaste produktion, från
Infernoböckerna och »Till Damaskus» m. fl. Mest
i ögonen fallande äro de kanske i det första
och det sista af dessa dramer men
märkbara äfven i de båda andra. Okända makter
härska öfver människorna, hvilka böja sig
med bäfvan och fruktan. Ty de okända
äro afundsjuka och hämndgiriga. Ve den,
som förhäfver sig eller prisas lycklig af
andra — motgången är strax öfver honom.
När Magnus af trälarna kallas för frälsare
och sonen Erik upphöjer hans förtjänster,
är det strax slut med hans lycka: ryska
hären segrar öfver den svenska, och
bannlysningen träffar honom. Och bistrare än
den gamle Jehova utkräfva dessa makter
sin hämd ej blott till tredje och fjärde led
— nej till den siste ättlingen. Det ligger
således ett slags ödesteori bakom dessa
dramer, hvilken förbinder åtminstone tre
af dem sinsemellan, men en ödesteori som
saknar verklig storhet — makterna äro för
småaktiga, för elaka. Magnus lider för
Folkungaättens synder, och de olyckor, som
träffa de öfriga konungarna, kunna äfven
betraktas såsom en följd af deras släktskap
med denna ätt. Om Gustaf Vasa icke
helt går under utan endast pinas af
Dacken, så beror detta kanske därpå, att det
endast är hans gemål som har folkungablod
i ådrorna. (Jmfr »Gustaf Vasa» sid. 105.)
Man kan förvånas öfver att det lyckats
författaren att med så tung barlast segla
sin båt så flott som han gjort. Men nekas
kan icke, att denna teori varit honom en
boja om benet. Människan blifver,
betraktad från en dylik synpunkt, endast en
lekboll i högre makters händer, och allt
djupare orsakssammanhang går förloradt.
Personerna hafva själfva denna uppfattning:
de veta icke hvad de skola göra, ej heller
hvarför de göra så och ej annorlunda. »Jag
begriper ingenting af det hela», säger Göran
Persson, »ser du icke händelserna rulla upp
sig utan att vi kunna göra något åt dem!
Jag sitter stum, lamslagen, förmår intet
röra ett finger och kan endast vänta
frågande: Hvad skall nu ske?» —Också
utvecklar sig icke handlingen ur karaktärerna;
karaktär och handling falla i sär, och man
får närmast det intrycket, att det är
godtycket eller Odhners historia som bestämmer
handlingarnas följd. Detta förhållande
gifver något feartadt, något trolldomsaktigt
åt alla dessa dramer, och det gör äfven,
att upplösningen öfverallt verkar utan
egentlig storhet och ej fullt tillfredsställande. Så
särskildt i »Erik XIV», hvarest slutet helt
enkelt är upptaget ur historien, utan att
författaren velat se det berättigade eller
det historiskt betydelsefulla i hertigarnas
uppträdande.
Man skulle kunna fortsätta jämförelsen
med »Till Damaskus» ännu längre. Liksom
den okände äro alla dessa konungar
förföljda. Förföljarna äro dels verkliga, dels
fantastiska personligheter. Dessa senare
uppträda plötsligt och spökartadt. I
»Folkungasagan» finna vi bödeln, flagellanterna
och framför allt pestflickan. I »Erik XIV»
erinrar bröllopshögtiden om
guldmakeri-festen i »Till Damaskus». Gustaf Vasa
besväras af tiggare, af Barbro och af Dacken,
som man alltid hör talas om men som
alltid är osynlig, hvilket med författarens
nuvarande språkbruk kan öfversättas med
icke fullt verklig.
Strindberg har anlagt alla dessa dramer
tablåartadt, d. v. s. han har ryckt ut vissa
moment af handlingen och förutsatt
mellanliggande partier såsom bekanta eller
åtminstone endast antydt motiveringen
emellan dem. Det är just genom detta
tillvägagångssätt som han fått plats för sin
egen motivering. Ty all denna mystik
tisslar och tasslar endast i dramernas
bakgrund. Endast då och då kryper den fram.
Men då är det som om alla dessa
kraftfulla gestalter, hvilka strida och väsnas i
tiljans förgrund, icke längre vore människor
utan blodlösa gengångare, hvilka i en
ensam midnattstimma utföra sin spöklika dans
på heden.
Det är egendomligt att finna Strindberg
såsom tecknare af svenska konungaporträtt.
Ty någon stor beundrare af
konungamakten har han aldrig varit. Han tillhör
ju den ungdom, som upplefvat
representationsförändringen, och den ungdom, som då
i »Illusionens dagar» drömde djärfvast om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
