Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ett och annat om Strindbergs senaste historiska dramer. Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
JOHAN MORTENSEN.
steg beräknade sitt framträngande. Huru
annorlunda framställes icke allt i dramat.
Gustaf Adolf är söndersliten och
oharmonisk som »den okände». Han slites mellan
sina plikter som kristen och statsman. Han
vet aldrig, hvad han vill, utan sitter
rådlös och led vid lifvet. Det är icke han
som mellan växlande händelser väljer sig
•en väg —• planlöst drifves han fram at
dem. I stället för att han i verkligheten
behåller sin frihet mot Richelieu och ej
rsluter fördrag, förrän villkoren äro sådana
han önskar dem, är det här ett myteri i
hären som afgör hans beslut. I korthet
— Strindberg ser på Gustaf Adolfs historia
ungefär som Tolstoy betraktar Napoleons
-kriget. Det är endast slumpen och alls
icke beräkningen som afgör händelserna.
Rent estetiskt står dramat icke heller
så högt som de tvenne första i serien. Det
är för bredt anlagdt, och det saknas verklig
progression i handlingen. Dialogen har
icke den friskhet och den kärnfullhet, som
•eljest alltid utmärker Strindberg. Och
liksom i alla dessa dramer är diktionen alltför
kraftig, alltför rå. Visserligen är det sant, att
renässansens och trettioåriga krigets
människor icke indelade orden i fina och
vulgära utan fritt blandade dem ■ om
hvarandra, men författaren har säkerligen på
denna punkt lagt ned för mycken energi
på lokalfärgen. Det är stundom en sann
hexsabbat af eder och råheter, som utspelas
i dialogen. Shakespeare skräder icke ord,
men han gör skillnad på, huru bättre och
sämre folk uttrycker sig. Här tala kungar
och stallknektar samma saftiga språk.
Det är obestridligen skada, att detta
drama icke fullt lyckats i stöpet, att
författaren arbetat för hastigt därpå, utan
-att låta bilden klarna i sitt sinne. Tv
Gustaf Adolf har så länge uteslutande varit
festtalarnas egendom, att hans porträtt
kunde behöfva en renovering. Strindberg hade
varit mannen att åter gifva honom
mänskliga drag; nu är han i allmänhetens
medvetande endast en gipsfigur mellan
fosterländska flaggor.
Dock, äfven i »Gustaf Adolf» märker man
lejonets klo. Icke hvem som helst skrifver
en första akt sådan som den här
föreliggande, låt vara att den kanske är något
för borgerligt tänkt såsom inledning till
en skildring af trettioåriga kriget. Och
stämmer också ej den bild, som man i
allmänhet gjort sig af Gustaf Adolf på
Liit-zens slagfält, med den, som Strindberg här
gifvit, hvem kan neka, att äfven denna är
stort tänkt och glänsande utförd?
Så kan mycket både godt och ondt
sägas om dessa dramer. Hvad som under
alla förhållanden bär dem är det
förträffliga scenarrangemanget — Strindbergs
teaterteknik är öfver allt beröm. I den brokigt
och lifligt skrifna »Folkungasagan» finnes väl
icke en rol, som ej är tacksam att spela.
Huru mycket kan ej genom stumt spel
inläggas i den hastigt skisserade Blanche de
Namur! Birgitta är en karikatyr, tecknad
med munkartadt kvinnohat, men hon gör
sig på scenen. Huru ypperligt är icke
grundtonen i Eriks karaktär träffad i första
aktens terrasscener! I »Gustaf Vasa»
uppträder icke konungen förrän i tredje akten,
men hans hårda härskarenäfve spåras i
hvarje scen af de båda första akterna;
förväntningen stiger och svikes icke, när han
själf i tredje akten visar sig. Det porträtt,
som Strindberg där gifvit af en svensk
konung, är säkerligen det yppersta i
histo-risk-poetisk framställning, som vår litteratur
äger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
