Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Fransk bildhuggarkonst i Ny Carlsbergs glyptotek. Af Sophus Michaëlis. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 11 bilder - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
SOPHUS MICHAËLIS.
EN NAPOL1TANSK FISKARGOSSE. STATY AF
FRANCOIS RUDE.
pil i den andra; hennes smärta och
glatta modeskönhet har föga att skaffa
med någon nyklassicism, om inte i det,
att den är fullständigt naken.
Betecknande för den gamla tankegången, som
var van vid det endast till hälften
blottade, det koketta spelet af frivol nakenhet
och sidenhöljd anständighet, är det, att
Parissalongen refuserade denna Diana,
därför att hon var alldeles naken. I
marmor gick hon så till Ryssland, och
först senare förvärfvade Louvren henne
i brons.
Med Cliaudet (1763 —1810), Bosio
(1769—1845) och Pradier (1792 —1852)
segrade den antikiserande riktningen i
Frankrikes skulptur. Glyptoteket äger en
staty af hvar och en af dessa konstnärer:
af Chaudet »Amor med fjärilen», af
Bosio »Nymfen Salmacis» och af
Pradier »Atalanta», alla tre afgjutningar
efter originalen i Louvren. Ämnena i
och för sig antyda tillräckligt den
pseudo-klassiska och akademiska riktning, som
endast i antikens mytologi finner värdiga
uppgifter. Det är fin och smakfull men
kylig och opersonlig konst, påverkad af
Canovas uppfattning af antiken, näpen,
blid och inställsam. Vackrast är
Chau-dets älskvärda Amor, som fattar en
fjäril i vingen. Denna franska
nyklassicism uppfattade antiken från dess
idyl-liskt-erotiska sida som utslag af en
snarast anakreontisk lefnadsnjutning.
Pradier, som fick namnet »Frankrikes
Canova», låter sin Atalanta knäböjande
binda sandalen under foten, naken,
form-knapp och polerad, ett stillastående och
fullkomligt akademiskt behandladt
genremotiv. Den kyliga temperaturen har
denna romanska nybellenism gemensam
med Thorvaldsens nordiska, men
ingalunda det lugna, människovärdiga etos
eller den sköna rytmiska själsjämvikten.
Den klassiska riktningen fortfor
tämligen länge. Jouffroy (1806—1882)
äten af dess talangfullaste anhängare; som
professor i skulptur vid Paris’ konstskola
kunde han bland sina elever räkna många
betydande bildhuggare äfven bland dem,
som tillhöra det moderna genombrottet.
Glyptoteket har en reproduktion af hans
bästa verk, den friska och täcka
gruppen från Luxembourgs?itnlingen,
föreställande en ung flicka, som anförtror
Venus sin första hemlighet (1839). Smärt
och jungfruligt smäcker, rörande ung
och fin i formen som en ung björk, höjer
hon sig på tåspetsarna för att nå Venus’
öra; gudinnans lätt arkaiserade hufvud
bäres af den smärta hermsockeln, vid
hvars fot två dufvor smekas. Äfven
detta motiv är anakreontiskt men
form-behandladt med långt finare själfullhet
än de förut omtalade verken. Sedt vid
sidan af den nyfranska renässansens
arbeten ter sig Jouffroys »Premier secret»
onekligen ännu något akademiskt
stiliserad, något gammaldags, men den röjer
dock redan den friska formkänsla, som
snart med en så enastående styrka skulle
rikta sig mot lif och åskådlighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
