Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Fransk bildhuggarkonst i Ny Carlsbergs glyptotek. Af Sophus Michaëlis. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 11 bilder - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
SOPHUS MICHAËLIS.
FLORENTINSK LUTSPELARE. STATY AF PAUL DUBOIS
Därför kan man icke blott säga, att
öfvergången till det stora genombrottet
i fransk skulptur är jämn, utan det
påståendet låter äfven försvara sig, att just
i Frankrike utvecklingen
naturnödvändigt måste komma därhän och att
tendensen egentligen kan spåras i all fransk
konst. Särmärket hos det galliska
natio-naltemperamentet är det eldiga,
impulsiva realitetssinnet, som tar sig utlopp i
poänger, aldrig i dogmer, som hatar all
doktrinarism, all abstraktion men älskar
den rörliga, subjektiva, energiska
vitaliteten. Just i kraft af denna
national-karaktär skedde inom fransk
bildhuggar-konst den förnyelse, som betyder ett
återvändande till den enda friska
ungdomskällan i all konst: naturstudiet,
under det skulpturen i det öfriga Europa
var stelnad i den så kallade klassiska
traditionen.
Nyhellenismen är nämligen, betraktad
i sin innersta grund, mera en modern
imitation än en återuppståndelse af
forntidskonsten. Lika litet som det var den
grekiska mytologien sinnena hade behof
af vid århundradets början, lika litet
betydde detta skulpturens återuppväckande
af Jason och Perseus, af Diana och
Venus, af Herkules och Hebe, af Psyke och
Amor något verkligt kraf att pä nytt
forma olympiska gudar och heroer för
deras egen skull. Hvad man
eftersträfvade var antikens uppfattning af
människogestalten, dess frid och harmoni,
dess enkla värdighet, dess okonstlade
sanning, dess kyska skönhet. Efter långa
tiders uppstyltade onatur, koketta
behagsjuka och prålande galakostymer var
det godt och sundt för skulpturen att
vända åter till antikens princip: att vara
i stället för att synas — sådan är en
manlig man, sådan är en skön och
naturlig kvinna. Det var antikens idealitet
man sökte efter, dess ideala paradigma
på sann och oförfalskad naturlighet.
Men hvarje rörelse, som eftertraktar
den ideala typen, det normalt sköna,
det allmänt mänskliga, väl att märka
om den icke söker själf skapa typen utan
lånar den, förfaller lätt till akademisk
abstraktion. Den antikiserande
riktningen skapade sig icke själf sin form utan
lånade den från forntidstraditionen. Hela
skulpturen fick en prägel af att kunna
verka endast med antikt material, med
antika gestalter. Däraf det olycksaliga
motivhämtandet från den grekiska
mytologien, från Odyssén och Iliaden. Dä
den romantiska strömningen uppstod,
tog man bibeln med; men äfven bibelns
gestalter höllos i antik kostym och i
antik formtradition. Det såg ut som om
de grekiska och romerska förebilderna
till evig tid skulle vara allenagiltiga, som
om skulptur öfver hufvud kunde tänkas
endast i antik tankegång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
