Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - När Stor-Lara kom öfver fjället. Ur en samling lappberättelser af Alfhild Agrell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄR STOR-LARA KOM ÖFVER FJÄLLET.
UR EN SAMLING I.APPBERÄTTELSER
af ALFHILD AGRELL.
HAN kom en höstdag från
stamlapparna där norrifrån, kom
med hustru, dotter och fem
söner i följe. Hjorden han förde med
sig bestod af endast nio magra renar,
men akjorna voro tunga af godt gods.
Han hade flytande tunga och var
lång och ljus. Det mest förunderliga
med honom var ändå, att han hade skägg
som solstrålar och att det föll honom
långt ner öfver bröstet.
Näsan var rak, benen raka,
ansikts-läggningen smal och ögonen blå som
fjällsjön i sommardag.
Hustrun var så hvit, som om
månskenet ständigt lyst på henne, och kom
man henne närmare, såg man, att hon
var sjuk, ty så tunn blir bara den, som
ohälsa tär.
Pojkarna voro delade i två sorter:
de äldsta långa, ljusa, raknäsade som
fadern; de andra liknade däremot modern,
utom den yngste, som bara liknade sig
själf, med växt af en krumpen fjälltall;
men också han var fin i dragen.
Fagrast af dem alla var kanske ändå
den mörka, fylliga flickan med gropar i
rosiga kinder och ett klingande skratt.
Stor-Lara gick genast kåta in och
kåta ut, hälsade och lämnade kaffe. Han
bad om borätt och ville bli upptagen
som eget barn »hos sina goda vänner
Ned vikslapparna ».
Han satt rak vid stockelden och
berättade, medan lågorna kommo hans skägg
att lysa, ej längre som enstaka strålar
utan som ösande solsken. Fogdens kåta,
som var den största, fylldes snart af
lappbyns folk; alla lyssnade med öppna
öron.
»Onda tider där norröfver: tvåbent
varg strö salt till höstack för att locka
dit ren — se’n stämma lapp till ting!»
Männen vid elden nickade; detta var
något som vinden hviskat länge och det
från mycket närmare håll än »där
norrifrån ».
»Så måste han nedöfver. Öfver onda
stigar hade vägen gått; fjorton renar
hade fallit för skott, komna ur bössa
utan hand.»
Äter nickade männen vid elden. Detta
var något de också kände till!
»Så hade han fångat två helöron
’på känsel’ att de voro hans, och de
voro hans! Känner en lapp igen sin
egen hjords egna barn?»
Männen vid elden nickade
instämmande.
»Känner ej lappen igen sin egen
hjords egna barn !»
»— Men innan han hunnit trycka in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
