Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - När Stor-Lara kom öfver fjället. Ur en samling lappberättelser af Alfhild Agrell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄR STOR-LARA KOM ÖFVER FJÄLLET.
märket på de döda kropparna, ty han
hade dödat dem af fruktan, hade
länsman kommit och gjort beslag.»
Nu blef det mummel i männens krets,
och ur kvinnornas vid dörren hophukade
grupp kastades medlidsamma blickar på
den talande.
»Djäfvulens mest skabbiga hund,
vargen, hade rasat och rifvit under natten,
så han var stor och stinn som skogens
bruna björn. Hvem kan skydda ren
under natt?»
Männen nickade: »Nej, hvem kan
skydda ren under natt!»
»Men allra argast hade ändå stugans
tama varg, lärd att bita ren, rasat! —
— - - Så hade han packat det lilla han
ännu ägde på sina två klöfjerenar, tagit
hustru och barn vid handen och tågat
till sina vänner, de goda, nyktra, kristna
Nedvikslapparna, ty han hade drömt, att
här fanns bete, här fanns ro och här
fanns öppen famn och hälsa för sjuk
hustru?»
Åter nickade männen, fast denna
gång med en viss stel förbehållsamhet.
Men nu hof lill-Jocke, den yngste af
de gifta männen, upp sin röst och
frågade hvad de alla tänkte :
»Hur har du blifvit sådan? Stammar
du från ’de gamle’ ?»
»Så gör jag,» svarade Stor-Lara stolt
och reste sig upp, så ljuset helt föll öfver
hans höga kropp, hans skimrande hår
och hans skär-hvita hy.
Därpå talade han igen.
»Solmodren själf skapade de första
lappmännen, och hon skapade dem höga,
ljusa, med skägg som guld och ögon
blå som himlen, så att hon lätt skulle
kunna skilja sitt eget, mest älskade folk
från andra folk. Så släppte hon oss på
jorden till herrar och sade: våren goda,
våren starka, våren lyckliga. Och vi
voro goda, vi voro starka, vi voro
lyckliga. Vi bodde i hus af guld, och vi
sofvo i sidengrottor. Vi hade stora härar,
och vi kunde se förborgade ting och
befalla vinden. Men ni vet, han, den
onde — Stala!»
»Stala, Stala!» gick det som en
skak-ning genom männens krets, — —• —
— »och hans onda hustrii Rothake» —
»Rothake, Rothake», lät det bäfvande
från dörren.
— »skyndade sig att föda så många
barn, att de förmörkade jorden. De hade
också härar, onda, starka härar, och
befallde inte vinden utan stormen, och sä
blefvo de, som voro födda till herrar,
slagna och fördrifna till fjällen, där de
måste bygga åt sig så små kåtor, att
deras ryggar krympte och deras ansikten
blefvo mörka af röken från de smygtända
eldarna.
Men Solmodern öfvergaf icke sina mest
älskade barn, utan skapade åt dem renen
och åt renen mossan på fjällets rygg, så
han kunde där lefva och trifvas. Den
enda, som ej trifves, är den snöhvita
renen, som alltid längtar tillbaka till
skyn.–Då funno vi Sverige.–»
De andäktigt lyssnande åhörarnas
små hvassa ögon flögo nu blixtrande
snabbt mot talarens ansikte; men så
nickade både män och kvinnor bifall.
Hvarför skulle de inte ha kunnat
finna Sverige — — vandringsfolk som
de voro?
»Och nu vill Stalas onda afkomma
drifva de sista af Solens barn till död
och förintelse ! — —»
Stor-Laras raka kropp sjönk ihop,
som om en hårdt spänd sträng sprungit
af, och det flödande talet slöts.
Det blef länge tyst i männens krets.
Men så reste sig till sist den äldste
i ringen, »Palo med bringan», och
talade med röst som var hög, om den
också lät pressad af tunga tankar.
»Stala är för gammal att skapa barn
nu, men han skapar ond lag i stället,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
