Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - När Stor-Lara kom öfver fjället. Ur en samling lappberättelser af Alfhild Agrell - Fiskaren. Efter Goethe. Öfversättning af A. T. Gellerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8o
ALFHILD AGRELL.
lag, som prässar lappen som ett trångt
bälte. Kan ren stanna på fjället, när
nordan fryser hans blod till is? Nej.
Kan ren stanna på tomma små
skogsbitar? Nej. Då hunger rifver och köld
rifver, då flyr renen till den stora, äkta,
varma skogen, där det fins bete och
skydd, och hvem måste då följa renen
efter, om inte lappen ?»
Det gick som en sakta jämmerklagan
genom kåtan:
»Hvem måste då följa renen efter,
om inte lappen?» — »Och så kommer
hård lag och tager hård plikt, och så
faller skott från bössa utan hand, tätt, tätt,
och så blir lappen utan hjord till sist!»
Det var som om vintermörkret krupit
ned genom taköppningen, så utan ljus
blefvo alla ansikten kring elden. Kanske
såg ingen mer förmörkad ut än
Stor-Lara. Själfva hans gyllene skägg tycktes
ha förvandlats till koppar, och de fina
dragen voro blifna trötta och
ålderdoms-märkta.
Fick ban stanna? Det gällde ju så
mycket för honom — så mycket mer
än han kände sig hågad berätta här
hos läsarenarrarna. Men männen sutto
länge tyst rökande utan att vakta på
hans bedjande ögonkast. De hade sorg
i sinnet, sorg i minnet och sorg att se
emot.
Men så nalkades ändtligen fogden,
tog främlingen vid handen, ledde in
honom i männens krets och bjöd på kaffe
öfver lag.
Ja, så gick det till, när Stor-Lara,
»berättaren», sedan kallad »Solens fläck»,
blef upptagen som eget barn hos sina
vänner, »de goda och nyktra och kristna
Nedvikslapparna».
FISKAREN.
EFTER GOETHE.
Och sjön gick hvit och sjön var grann;
en fiskarsven där såg
helt träget sina flöten an
och kulen vardt i håg.
Och bäst han stirrar där och ser,
ur fraggig böljas bädd
en fager kvinnohamn sig ter,
i skum och glitter klädd.
Hon kvad och sad’ till fiskaren:
Hvi bringar du med svek
de fiskar små, som blindt dig tro,
till död från lust och lek?
Ack visste du hur ljuflig ro
för följet mitt här finns,
du ville själf hos mig få bo
och må som sagans prins.
Ser du ej soln i sjön sig två,
och månen likadant,
så att, när ur sitt bad de gå,
de stråla dubbelt grant?
Säg, lockar icke dig också
min djupa himmSls prakt?
Ditt eget anlets bild väl må
med dig ha någon makt?
Och sjön gick hvit ocli sjön var grann;
en våg grep om hans fot,
det kändes som om kärestan
han dragits hän emot.
Hon kvad, hon bad, en gång igen —
och han sig handlöst gaf;
han drogs, han gled .. . Den fiskaren
se’n hördes aldrig af.
A. T. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
