Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms opera och konsertsalar. Af Magnus Josephson. Med 9 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I04
MAGNUS JOSEPHSON.
Fot. Daniel N’yblin.
ROBERT KAJANUS.
i hand, härskarblick och härskarlater.
Kajanus hade en utomordentligt klar
fraseringsförmåga, och hvad detta betyder
för en dirigent, inses lätt. Det sätt, hvarpå
han själf och hans synnerligen duktiga
orkester, som icke bestod af idel pojkar,
utan i hvars leder man såg skäggiga,
grånade, eftertänksamma män, klargjorde
Si-belius’ symfoni äfven vid de djärfva och
vågade ställena, var förstklassigt.
En annan modern finsk
tonsättarper-sonlighet, som Kajanus presenterade för
oss, var Järnefelt. Finsk är denne
komponist emellertid mest i sina sånger, för
öfrigt är han en något brokigt
kosmopolitisk företeelse, som skrifver tyskt
effektfulla, dramatiska programdikter för
orkester, såsom »Korsholm», ett slags historia
i toner öfver den gamla märkvärdiga
borgen med »Vår Gud är oss en väldig borg»
och stort stridsspektakel (genre Hallén!),
och till omväxling små franskt tillspetsade
och klangsköna miniatyrer för stråkorkester.
Alltid bjuder han emellertid på en elegant
faktur.
Fru Ida Ekman sjöng med fin förståelse
och den klaraste frasering ett antal sånger,
däribland »das Fischermädchen», en
origi-nel och fint arbetad sång af E. Mielck,
den finska tonkonstens hopp, bortryckt i
unga år, samt en melodisk vaggvisa »Pai,
pai, pairatessu», af Merikanto, en
komponist som den höglärda kritiken går illa
åt, därför att hans sånger ha för mycket
inställsamma melodier. — Efter allt att
dömma också en mycket lofvande företeelse.
Det spirar och gror öfverallt i den finska,
diktarskogen. Näktergalen slår där djärft
sina drillar, och vid foten af den resliga,
granen smyger sig på en torfva fram ljung,
linnéor och saftiga, röda smultron. Äfven
dessa mindre subtilt sensitiva-artade
blomster ha sin mission att fylla. Smultron i
diktarskogen? Ja, det friskt hulliga,
röd-kindade kan äfven ha sin poesi.
Fru Ekman hade förr en gång gästat,
oss, 1894, då hon som Ida Morduch bl. a.
sjöng titelpartiet i Schumanns »Der Rose
Pilgerfahrt» på en af filharmoniska
sällskapets konserter och därvid väckte
uppseende med sin strålande stämma, en hvad
fransmännen kalla »soprane dramatique».
Fraseringen var däremot ännu något
ofullkomlig. Sedan dess har hon studerat,
som jag tror, i Paris, där fraseringen blifvit
kristallklar och artistiskt genomarbetad
men stämman på höjden kanske något
mindre strålande. Emellertid var det ett
nöje att lyssna till hennes intelligent
musikaliska föredrag.
Den finska orkestern representerade
sedermera den finska musiken i Paris. Det
var däremot en fransk orkester, den
berömda »orchestre du conservatoire», hvilken,
som bekant, fick i uppdrag att utföra de
svenska kompositioner man valt att
representera vår konst i Paris. De dirigerades
emellertid af en svensk, Conrad Nordqvist,
den af våra kapellmästare, som sitter inne
med den största auktoriteten och
erfarenheten, och han lär enligt alla vitsord ha
gjort det med glans.
Då Ord och Bild nu griper tillfället att
visa hans för de flesta välbekanta bild för
sin läsekrets, så torde det knappast vara
behöfligt att därtill lägga några ord om
hans ställning och hans betydelse för vårt
musiklif. Nordqvist är i första rummet en
utmärkt operadirigent, som med samma
skicklighet och stilkänsla anför vare sig
Mozarts Don Juan, Enlevering, Berwalds Estrella,
Tell eller Carmen — till hans
dirigentbragder hör äfven det första framförandet
af Mästersångarna —; men dessutom är
han sedan många år vår förnämste konsert-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
