Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms opera och konsertsalar. Af Magnus Josephson. Med 9 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRAN STOCKHOLMS OPERA OCH KONSERTSALÅR.
IO3
dirigent, pietetfull då det gäller att
framföra de klassiska mästerverken, eldig och
spirituel i fransk musik, exempelvis i
Berlioz’ »Damnation de Faust», som under hans
anförande upplefvat en hel följd af
uppföranden. Nordqvist är dessutom en af de
populäraste personligheterna inom
hufvudstadens musikvärld; till hans konserter har
alltid publiken strömmat i skaror. Han
har auktoritet både bland åhörare och
orkester.
Ungefär samtidigt med den svenska
orkesterkonserten konserterade våra
Uppsalasångare i Paris, och naturligvis
hemförde de en lysande seger. Vår
studentsång segrar alltid, vare sig hemma hos oss
eller i Paris och Berlin, tack vare de
kärnfulla sångerna af Söderman, Wennerberg,
Josephson, Kjerulf på dess repertoar och
det svenska silfret i studenternas strupar.
I år var Paris-kören sammansatt af både
äldre och yngre sångare, ovanligt rik på
granna röster, och verkan därför lika säker,
som när Oscar Arpi 1867 första gången
förde sina gossar i elden. Ivar Hedenblad
är heller ingen novis som dirigent. Redan
1878 ledde han Uppsalasångarna till seger
i den franska metropolen. Härtill fordras
det kanske mindre lysande musikaliska
egenskaper än detta: att känna studenterna, äga
deras förtroende och förmå att sporra dem.
I detta i bästa mening studentikosa hos
Hedenblad liksom i hans stora praktiska
duglighet, arrangeringsförmäga och förmåga
af initiativ har man kanske att söka de
förnämsta orsakerna till hans framgångar.
Fram på hösten invigdes den egentliga
musiksäsongen med ett uppträdande på
Operan af ingen mindre än Adelina Patti.
Friherrinnan Patti-Cederström gaf soaré
för välgörande ändamål och sjöng
därvid för oss, såsom endast hon kan det,
Rosinas aria »una voce poco fa»,
juvelarian ur Faust, som, äfven den, särdeles
väl försvarar sin plats på denna divas
program, Ave Maria af Gounod och »Home,
sweet home». Hvilken kulturbild, denna
något åldrade skönhet med sin nätta
ungdomliga växt och sitt insinuanta
subrett-leende, en stereotyperad Rosina, blixtrande
af juveler och konstfärdighet, en Catalani
i miniatyr, som många gånger om rest
jorden rundt med några subrett-arior och
»Home, sweet home». Vi lefva i de snabba
kommunikationernas tidehvarf, och intet
Fot. Daniel Nyblin.
IDA EKMAN.
är mer omöjligt. Patti har omväxlande
sjungit för ryssar och bojarer, i Moskwa
och Petersburg, för blanka dollars tjusat
yankeen med »Home, sweet home» och
för lika blanka louisd’orer sjungit Traviata
i Monte Carlo. »La grande Sarah», äfven
hon en dam af evig ungdom, är lika
hemmastadd i New York som i Paris, och
Yvette Guilbert, denna märkvärdiga
»di-seuse excentrique», som gör parisiska
ränn-stensvisor till konst, kan man, om lyckan
är gunstig, få höra i Stockholm. Äfven
Patti, denna idealiska Rosina, Zerlina,
Adina, Adelina är icke okänd vare sig r
Paris eller Wien, i Buenos Ayres eller ens
längre i Stockholm.
Är det så svårt att sjunga? Det tycks
så. Därför bibehåller den, hvilken liksom
Patti en gång nått virtuositetens tinnar, sin
ställning, så länge som hon har en ton i
strupen, viss om att rivaler icke så snart
skola uppstå i öfverflöd. Och Patti kunde
onekligen konsten att sjunga med de spillror
af röst, som naturen, hvilken varit så
exceptionelt gunstig mot henne, låtit henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
