Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms opera och konsertsalar. Af Magnus Josephson. Med 9 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I IO
MAGNUS JOSEPHSON.
Fot. Daniel Nyblin.
ADÉE LEANDER-FLODIN.
kar här som under det grannaste fyrverkeri,
det hade icke observerats af hr Stenhammar,
hvars i så många afseenden utmärkta
pianospel understundom icke är fritt från någon
torrhet.
På symfonikonserten närmast före jul
gafs mästarens märkvärdiga nionde symfoni,
och de underbara körerna i slutsatsen
utfördes denna gång med så mycken renhet,
kraft och hänförelse, som hade hr
Nordqvist velat med osanning beslå de
belackare, som icke tröttnat att förklara dem
outförbara. Solokvartetten, fruar Östberg,
Afzelius, hrr Max Strandberg och Forsell,
var den grannaste vi här hört.
Musikföreningen har gifvit en repris af
Wennerbergs »Jesu födelse», där fröken
Valborg Svärdströms ungdomliga, skära
sopran i ängelns parti väckte uppseende,
och Filharmoniska sällskapet har under sin
nye dirigent, hr Åkerberg, med framgång
uppfört mässa i B af Haydn, frisk och
klangskön med ett storslaget Kyrie och
att stämningsfullt »Agnus Dei» — det
bortdöende »pacem, pacem» verkade som en
föraning om Beethovens stora mässa —
samt Mozarts körer till »kung Thamos»,
storslagna liksom det mesta af musiken
till den blott ett eller ett par år senare
skrifna »Idomeneo», af hvilken man länge
förgäfves väntat en repris på Operan.
Egentligen skulle här följa en
lamenta-tion öfver de oefterrättliga
repertoarförhållandena på vår kungl, teater, men det
lönar icke mödan att annat än i
förbigående instämma i den allmänna
klago-kör, som af denna anledning redan
uppstämts, i synnerhet som förhållandena nu
redan arta sig något bättre. Några
nyheter ha visserligen icke afhörts, men väl
har man i stället gett oss en icke
ointressant repetitionskurs i operans historia på
fyra föreställningar. Början gjordes med
»Trollflöjten», Mozarts gudomliga
sagoopera, där den tyska visan, behandlad af
mästarhand, än tjusar idylliskt naiv och
frisk, än sväller ut till konstrik fuga och
koral, än karaktäristiskt målar de
egyptiskt strålande sagoväsen från Schikaneders
Wiener-förstadsteater, som Wolfgang
Amadeus’ snille odödliggjort. Sedan kom
turen till »Friskytten», Webers icke
mindre tyska opera-idyll, där bondfolket så
gemytligt dansar till Ländlerns toner,
jägare sjunga sina muntra sånger och vid
midnatten den vilda jakten rasar i
vargklyftans djup. Slutligen gåfvos — ehuru
i omvänd ordning — »Hugenotterna», där
Meyerbeers patetiska kraft och realistiskt
musikaliska skildringsgåfva triumferat öfver
alla ihåligheterna i en vidunderlig
operagenre, som — han själf varit med om att
skapa, samt »Mästersångarne», detta
Wagners tyska folk-drama, där han i form af
en stiltrogen komedi från 1500-talet gifvit
äkta poesi för alla tider, klädd i den mest
blomstrande musikaliska skrud, i en stil,
som egentligen ej innebär någon nyhet,
eftersom den endast är ett tillämpande af
den princip, som ligger till grund för
Mozarts finaler, på hela akten såsom enhet.
Hvad beträffar utförandet, har det i det
hela i såväl »Trollflöjten» och »Friskytten»
som »Hugenotterna» och »Mästersångarne»
visat, att vår kungliga teater äger en god
trupp af förmågor, lämpliga att
tillfredsställande utföra äfven de mest fordrande och
de mest olikartade partier. I första ledet
framträda nu alltmer den både musikaliskt
och dramatiskt begåfvade fru Hellström,
hvars klara nordiska stämma det är en
fröjd att höra, samt tenorsångaren Malm,
vår operas hopp, hvars prestationer äro i
märklig grad konstnärligt mogna.
Dessutom har den utomordentligt röstbegåfvade
basbarytonisten Wallgren gjort sig synner-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
