Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ur bokmarknaden - Af N. J. Göransson - Af Julius Clausen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N. J. GÖRANSSON.
förklara, att människosjälen är preformerad
och hvilar som anlag i hvarje cell och att
hela cellsystemet ej blott utvecklar sig till
den konstrikt inrättade lekamliga
organismen utan äfven uppbygger själen, som först
kan anses vara färdig här i tiden, när
cellorganismen nått sin högsta utveckling.
När nu cellgeneration efter
cellgeneration dör bort från kroppen för att
efterträdas af andra sådana generationer, så
måste det betyda, att människokroppen
med sin själ dör bort och återfödes i
samma ögonblick, men ej blott så som vi se
det här i tiden och så som vi äro benägna
att uppfatta det med våra grofva sinnen
utan äfven på sådant sätt, att cellvarelsernas
afsked från människans tidsorganism
innebär denna organisms successiva återfödelse
till en annan tillvaro, hvarest den då får
uppträda som en förklarad lekamlighet.
Ty lagen om materiens oförstörbarhet och
energiens fortvaro, säger vår förf., gäller
äfven om den ideela verkligheten (s. 139),
och om man sålunda tillämpar denna lag
pä de andliga varelser, hvilka vi, då vi
se dem i deras materiela omhölje, kalla
celler, så få vi den satsen, att
cellvarelserna äro odödliga.
I den kommande tillvaron utföra
cellerna ett anpassningsarbete för organismen,
så att den där på ett naturligt sätt kan
göra sig gällande. Och uppståndelsen kan
därför ej betyda något annat än det
sålunda utförda arbetet, hvilket börjar då
den först afdöende cellen lämnar
människans i tiden varande kropp. Om
människan med sin själ skall kunna lefva ett
lif efter detta, så måste hon nämligen hafva
hela sin af cellvarelser uppbyggda
organism med sig; ty själen är endast den
reela enheten i organismen. Att själen
skulle utan sin organism vara odödlig är
•en omöjlig tanke, hvilken strider mot
fysiologiens enklaste sanningar.
Men den sanningen att cellvarelserna
äro odödliga förutsätter att de funnits till
redan före inträdet i denna världen. För
att förklara detta förhållande ansluter
författaren sig till Christofer Jakob Boströms
filosofi, enligt hvilken hela tillvaron
betraktas såsom ett andligt system, hvars
periferiska områden måste få lefva ett
relativt lif, ett tidslif här i timligheten, hvars
mest karaktäristiska kännemärke är detta
egendomliga förhållande, att lifvet till sitt
förnimmande sönderdelas på en serie
hvarandra aflösande tidsmoment. Vår författare
menar sålunda, att de cellväsenden, som
enligt hans åsikt bilda människans
organism, utom sin korta tillvaro här i tiden,
lefva ett evigt lif, hvilket vi måste
uppfatta både som preexisterande och som
postexisterande, och att de från en annan
sida sedt — förmedladt genom
mänsklighetens eviga idé —• äro lefvande lemmar
i Guds fullkomliga organism.
Denna åskådning kallar författaren en
organisk idealism, och han håller före, att
den ej är en ensidig, abstrakt idealism
utan att en renad, förklarad form af
ma-teralismen ingått i densamma.
Det skulle äga sitt stora intresse att
ägna en ingående granskning af
författarens framställning, men utrymmet här
tilllåter det icke. Att i en kort anmälan
kritisera en åskådning, som är frukten af ett
flerårigt tankearbete, kan icke utfalla till
någondera partens belåtenhet, hvarför vi
för denna gång låta all kritik vara ogjord.
Till deras gagn, som vilja köpa och läsa
boken, anse vi oss dock här böra säga,
att författarens framställning är i det stora
hela lättläst och att den genom talrika
exempel från naturens rike tar
inbillningskraften i starkt anspråk. Dock saknar
arbetet öfverskådlighet, och de
undersökningar, som för själfva hufvudfrågans
besvarande måste anses vara de allra
viktigaste, äro minst utförligt gjorda. Men
låtom oss komma ihåg, att författarens
ämne är mänsklighetens svåraste spörsmål,
och att vi icke böra förringa värdet af
något enda bidrag till dess lösning, i
synnerhet om vi, såsom här, kunna märka
att arbetet är gjordt med flit och kärlek.
N. y. Göransson.
HENRIK SCHüCK: Världslitteraturens historia. I.
Antiken. Stockholm, Hugo Geber.
Inför Henrik Schück och hans verk
känner man i samma mån förundran och
beundran. Förundran öfver att det blifvit
en människa beskärdt att uträtta så
oändligt mycket, och beundran öfver att det
göres så sällsynt ypperligt. Detta gäller
icke minst i fråga om hans stora verk,
hans världslitteraturhistoria, af hvilken
första afdelningen, »Antiken», nu föreligger
färdig i ett digert band på nära 650 sidor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
