Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ur bokmarknaden - Af Julius Clausen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 8 JULIUS CLAUSEN.
Men låt oss komma ihåg Thorilds
sunda kritiska råd: att icke tala om hvad
en bok icke ger, utan om hvad den ger.
Och det måste man säga, att Schücks verk
om antiken ger oändligt mycket. Först
och främst en förträfflig systematisk ram,
därnäst utomordentliga kunskaper,
genomgående up to datc — både
Bakkhy-lides och Herondas ha kommit med —
samt sist men icke minst den genialiska
syn, de träffande jämförelser och den
öf–verströmmande intelligens, som prägla allt
hvad som härrör från Schücks hand. Det
må tillåtas mig att här påpeka några
spridda ställen för att ge blott en svag
föreställning därom. I en utmärkt
inledning till den grekiska litteraturens historia
har han sålunda genomfört några högst
intressanta paralleler. Liksom den danske
historikern Johannes Stenstrup förut har
påvisat beträffande norden under forntiden
och medeltiden, så understryker nu Schiick
beträffande Grekland, att vattnet förbinder,
under det landet åtskiljer. Tidigt lära
grekerna att med sina småfartyg befara
Grekiska hafvet, under det de sakna medel
att öfverstiga naturens gränsmurar,
bergen. Naturförhållandena söndra sålunda
de enskilda grekiska stammarna på samma
sätt, som berg och fjordar söndra det gamla
Norges inbyggare i småfylken. Senare
framhålles högst öfvertygande klimatets
betydelse för den grekiska litteraturen.
Den blir en ljusets konst, som icke vet af
skymningens skönhet, som slagit rot i
verklighetens rike och icke har plats för någon
oändlighetskänsla. Klarast framträder det
kanske i den glänsande karaktäristiken af
de homeriska dikterna, hur djup motsatsen
är mellan nordbo och grek. Under det
Eddadikterna genom sin töckenslöja svälla
af reflexion, ha Iliaden och Odyssén
ingen plats för sådant — de äro blott
plastik och harmoni. Detta visar sig äfven
tydligt vid det grekiska dramat, hvars
förhärskande egenskap Schiick definierar som
plastiskt patos. Efter en redogörelse för
de nyaste undersökningarna angående den
grekiska teatern följer en fängslande
framställning af tragediens väsen, som tecknar
karaktärer men icke ger någon
karaktärsutveckling, och i denna analys läser man
med särskildt nöje om skillnaden mellan
den moderna och den antika uppfattningen
af den tragiska skulden.
Efter denna hufvudafdelning förefaller
nog kanske skildringen af hellenismen
något mattare, och läsaren frågar sig hvarför
professorn inte har förskonat sig och
honom från en serie dii minores. Dock är
äfven här bakgrunden för rörelsen
förträffligt skisserad, som när det uppdrages en
jämförelse med ett så modernt socialt
fenomen som utvandringen till Amerika. I
Alexandria samlas en lika internationel och
lika sammansatt människoskara som på
New-Yorks gator, under det den förra
knutpunkten för helleniskt lif, Atén, reduceras
till ett »antikens Oxford». Det är sådana
anmärkningar som i lika mån vittna om
Schücks djupa originalitet och hans friska
historiska syn. Äfven en jämförelse
mellan hellenismens litterära perversitet och
rococons två årtusenden senare är
särdeles anslående.
Den romerska litteraturens historia är
liksom den grekiska försedd med en
inledning, som bland annat i den romerska
campagnan söker en af orsakerna till
kulturens mindre lifskraft, till den nyktra och
fantasilösa prägel, som hvilar öfver
romarnas intellektuela lif, innan det kommer
under grekiskt inflytande; och då detta i
andra århundradet före vår tidräkning
hinner till Rom, verkar det till en början på
samma sätt som Västeuropas civilisation på
i8:de seklets ryssar — helt och hållet
utanpå. Lyxen blir stor, men barbaren
skiner igenom. Det är dock omtvistligt,
om Schiick har rätt, när han säger, att en
Crassus har betydt vida mera än vårt
århundrades Rothschildar. Ty voro än
Crassus’ rikedomar större, så kunde de
likväl, utan kännedom om senare tiders
penningeinstitut, icke spela samma sociala
rol. — Men hvad det här kommer an på
är, ati den äldre latinska litteraturen, som
hufvudsakligen koncentrerar sig kring
dramat, vida mera får en kulturel än en
estetisk karaktär. Endast i ett århundrade
kan man — Och äfven det endast
villkorligt — tala om en utvecklad och
själfständig romersk litteratur. Men denna period
har Scbück format till en följd af
glänsande gjorda biografier, af Catullus, hvars
sånger han ger epitetet »forntidens Buch
der Lieder» och på tal om hvilken en
dristig jämförelse mellan Clodia och George
Sand, under det Catullus blir Musset, icke
fattas; vidare af Vergilius, där Schiick med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
