- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tionde årgången. 1901 /
123

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ur bokmarknaden - Af Bo Bergman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

I

UR BOKMARKNADEN. 123

under detta innerliga samlif med det
förflutna har han sökt förklaringen på
mycket däraf, som en gång synts honom
dunkelt och ofattbart, och med dödens ljus
öfver sig har det fått betydelse nästan
allting. På så sätt har denna bok om ett
äktenskap kommit att röra vid det
gåtfullaste i lifvet, vid hemliga makter i vår
tanke- och känslovärld, vid det som knyter
människorna samman och skiljer dem åt,
det som skapar lycka eller olycka utan att
vi förstå hvarför och utan att vi kunna
göra något till eller från.

Boken om Lille-Bror heter den, men
barnet med det lockiga håret och de stora
blå ögonen är bara till synes
medelpunkten i berättelsen. Den som bär upp det
hela och fyller det med sin anda är
modern, denna sällsynt själfulla kvinna vi
lara känna och känna djupare med för
hvar sida. Elsa hör till de människor, som
fått allt godt i faddergåfva af en gifmild
natur, men som också sett den svartklädda
féen stå lutad öfver sin vagga. Hon har
en lifs törst, starkare än de flestas, gläder
sig som ett barn åt allt hvad tillvaron
rvmmer af lycka och under, och i
kärleken mognar hon till det rikaste inre lif.
Hennes äktenskap ger henne mer än hon drömt
om, och hon känner sig så ett med sin
make, att hon på ett ställe utbrister: »Jag
vet bara att jag vill tänka som du, tro
som du, vara som du. Ty ingen är som
du, ingen i världen». Det är ett
samlif som har alla förutstättningår att vara
det lyckligaste -—- och ändå kommer det en
period, när skuggan faller så tjock, att det
ser ut som det aldrig skulle bli dager igen.
Mannen står skrämd som inför det
ofattbara, och hans hustru, som vet att hon
gömmer på förklaringen, kan ingenting
säga.

I all sin tid har hon nämligen gått
och burit på ett sjukdomsfrö i sinnet. Hon
är född med dödsaningen som med ett
själens kräftsår, hvilket fräter omkring sig
långsamt men säkert. Kanske beror
intensiteten i hennes lifskänsla, den trollmakt
hon besitter att få ut det högsta
möjliga ur tillvaron för sig och de sina,
kanske beror detta just på den
orubbliga vissheten, att hon har sä kort tid på
sig att glädja och glädjas. Långa stunder
är hon alldeles borta, sitter och stirrar in
i sig själf som på en gåta, hvars lösning

närmar sig. Och mannen förmår intet . . .
Men så kommer Lille-Bror, det tredje
barnet, och till en början ser det ut som han
skulle lyckas återknyta henne till lifvet.
Hon tror själf, att hon är räddad,
och Lille-Bror blir familjens allt,
underpanten på Elsas frälsning, den som får
lyckan att blomma på nytt makarna
emellan. Själ af moderns själ, har han
samma undrande ögon inför tillvaron och
lefver redan sitt eget lif, olik alla andra
barn. Hans jordevistelse blir emellertid
kort — man har nästan anat det hela
tiden — och från den stunden han är borta,
hör icke modern längre hemma i det
synliga. Det sista bandet, som knutit
henne fast vid lifvet, är afklippt, och hon
går dit hon längtat . . .

Detta är i grofva drag bokens fabel.
Hvad den gömmer af det upplefvades
poesi kan icke refereras, men skildringen
af alla de lyckliga somrarna i skärgården
med sol och haf och öppen rymd hör
redan till det vackraste Geijerstam
åstadkommit. Själfva dramat i boken —
kampen i och om kärlek —- vill man helst
undandraga den offentliga kritiken som
en väns förtroende. Så mycket kan
emellertid sägas, att djupare har ingen svensk
författare på länge sett ner i det som gör
samlifvet mellan man och kvinna till det
rikaste i tillvaron — och det tyngsta.
Han visar oss, att ingenstädes är ett
missförstånd lättare och ödesdigrare,
ingenstädes hänger lyckan så på spindeltrådar och
ingenstädes kan den muras fastare. Enkelt
och utan att söka efter orden, som man
berättar, när man är säker att bli förstådd,
har författaren gifvit oss del af sin
egen historia, därför att den synts honom
för stor och för rik att ligga begrafven i
en människas minne. »Allt har varit mig
främmande och allting dödt, till dess att
denna bok blifvit skrifven», säger han i
slutraderna.

Vi som läst den kunna förstå honom.
Och vi böra vara honom tacksamma för
det förtroende han visat oss, när han
öppnat hemmets dörrar och låtit oss se in i
ett lif med den eviga vågrörelse af lycka
och olycka, som är lagen för allt
mänskligt.

B. H. B.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:44:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1901/0141.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free