Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ur bokmarknaden - Af K. E. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BOKMARKNADEN.
125
dämpad och tungsint men aldrig förtviflad
och aldrig falsk.
Spridda röster, hvilka tala skilda
tungomål och ha olika klangfärg och styrka,
men hvilka alla tillsamman bilda en allt
större och mäktigare unison kör, eldande
och väckande, väl samsjungen emedan
alltigenom besjälad af samma hänförelse och
samma kärlek.
Det måste betyda något, detta. Det
måste särskildt varsla godt och ljust, att
kören, som nämdt, hufvudsakligen bildas af
yngre stämmor, och att dessa få en så fast
■och färdig och äkta klang, så snart det
är frågan om de stora gemensamma
känslorna, sorgerna och förhoppningarna.
Gäller det däremot privata små
lidanden och stämningar, kunna dessa röster
ofta klinga mindre trovärdigt och moget.
Den iakttagelsen kunde man redan göra i
Arvid Mörnes Rytm och Rim, och den
tvingar sig på en vid läsningen af Jakob
Tegengrens dikter — i parentes sagdt
samlade inom ett omslag i något slags
kinesisk-japansk stil, konstlad och omotiverad,
om det ock ligger en viss stämning i själfva
det tunga svartröda landskapet — hvilket
väl skall symbolisera diktarens slitna,
svartröda kynne. Hans röst har emellertid
knappast kommit ur målbrottet; i alla dessa
sånger på vers och prosa om sorg och
synd, om ånger och lystnad, om Dolores
och Melancholia och Therese och Marianne
ljuder den alltför affekterad och
student-deklamatorisk. Nej, icke i alla; där finnas
några vackra, starka och fullödiga undantag
— såsom den doftmättade »Vårnatt», den
fina och fyndiga visan »Du hafver ju intet
att mig gifva», skattsökarens känslodigra
visa, kort och god, den friska och däjliga
»Det var lärksång och glans öfver liden».
Så finnas där två fosterländska dikter, »Jag
såg i dröm ett land» och »Trädet», i
synnerhet den sista kraftig, värdig och ädelt
vacker; samt två djurskisser, »Vårfåglar» och
»En konungs drömmar» — båda fyllda af
sjäf och lif, den förra en stämning från
halsbandet, den senare en hänförd och
präktig skildring af en fången örn och
hans frihetsdrömmar.
I Jakob Tegengren ha de unga
svenskspråkiga finnskalderna fatt en ny kamrat.
Men »äfven på Kalevalas språk har en ung
lyrik slagit ut i sin första friska blomstring»,
en lyrik hvilken särskildt »i det senaste
årtiondet brutit fram nästan med
våldsamheten af en naturkraft», säger docenten
Lundström i förordet till sina tolkningar
af Ungfinska toner. Han anför öfver ett
dussin namn på bärare af denna lyrik,
nästan alla hittills okända i Sverige; af dessa
äro 9 representerade i hans samling —- och
dessa 9 ha till födelseår 1865, 66, 70, 73,
74, 76 och 78! Och den yngste,
tjugu-tvååringen Eino Leino, har redan hunnit
med sex diktsamlingar och två skådespel!
Det är en produktion hvilken
förefaller abnorm; men den är nog tvärtom
organisk och lika betydelsefull till kvalitet
som till kvantitet, åtminstone att döma af
de protbitar öfversättaren ger oss. Bland
dem finnas många ståtliga och gripande
dikter, några mindre märkliga men ingen
svag eller färglös. En fullkomligt säregen,
nationel ton klingar genom de allra flesta;
äfven här gäller, att de fosterländska
motiven äro de som äro djupast kända, säkrast
och vackrast formade och rista sig fastast
i minnet. Det gäller både om de mera
allmänna — stämningar och bilder ur natur
och folklif, sådana som den trygga
»Kokkogubben» och den roliga »Marknadsresan»
af Valter Juva (egentligen Juvelius), Severi
Nymans mäktiga, simiebildliga »Skeppet
på hafvet» och enkelt innerliga »Två
bäddar», Antti Ryt könens tungsinta »Den
sjuke spelmannen», Larin Kyöstis
(egentligen Kyösti Larssons) dystra »På
utmar-kerna» och »Ugglan» liksom hans präktiga
frihets- och äfventyrsdikt »Hvarför dröjer
jag?» — Ilmari Calamnius taflor »Vid
ödemarkens tjärn» och »Vintermånsken»
liksom hans friska låt »Ur Näfverluren» —
-— Hilja Liinamaa’s sommarvisa »I
löftet» — Eino Leino s »Som dräng hos
döden» och andra. — Och det gäller
framför allt om de mera speciela uttrycken för
dessa senare tiders sorg och ängslan, mod
och förtröstan; dit höra Valter Juvas mörka
sång om »Tårarnas träsk» och kärnfulla
skildring af Johan Vilhelm Snellman och
uppvaktningen för honom; Larin Kyösti’s
»Ryktets uf», Ilmari Calamnius’ »Posten»
och »Vare så!» samt kanske i första
rummet Eino Leino’s typiska »Dimma öfver
Helsingfors» och »Det fria ordet» — de
äro skrifna af en mogen och hel man, de
dikterna.
Denne senare har dessutom en liten
fint formad »Sång om lyckan», ett hemskt
\
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
