Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Kin-Choy. Af Maria Jouvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KIN-CHOY.
143
att om möjligt undvika alla
sammanträffanden.
De första dropparna regn ha börjat
falla, de båda bärstolarna med sina
resande ha kommit in på garden, och just
då störtskuren brister lös, kommer
Kin-Choy in på verandan. Han sätter sig
på sin vanliga plats, där han har floden
för sina ögon, och uppassaren sätter en
kopp skållhett te framför honom,
hvilken han tömmer i ett drag och låter
fylla på nytt, medan hans ögon
oaflåtligt stirra mot det i bomullsmjukt töcken
insvepta vattnet, där dschonkerna som
spökskepp gunga upp och ner. Då
Kin-Choy äfven tömt den andra tekoppen,
låter han- uppassaren förse sig med en
opiepipas tillbehör och tänder åter sin
pipa, men, med ännu omtöcknade
sinnen från det förra opieruset, stannar han
i dag dock ej kvar på sin vanliga plats
på verandan, utan går med osäkra steg in
i värdshussalen, där hans famlande blick
förgäfves söker upptäcka brorsonen. När
han ej finner honom härinne, går han
tvärs genom rummet, stöter upp dess
bortersta dörr och letar sig genom en
smal gång uppför en krokig trappa, som
slutar i en trång liten skrubb, dit
ljusskenet faller ut från ett fint trägaller
öfver en stängd dörr. Därinne är
Yven-Ho’s sofrum.
Kin-Choy lägger sitt öra intill en
springa i dörren, men då intet ljud
förnimmes därinne, skjuter han försiktigt
upp denna och smyger dit in. Rummet
är helt litet och knappt så högt att man
kan stå rak därinne. Något fönster
finnes ej, utan dagsljuset får leta sig väg
genom oljepapperet på en liten
förgallrad balkongdörr. Öfver en i ett hörn
liggande madrass brinner en grant
färgad papperslykta, med svart, lackerad
botten och nedhängande röda snören.
Kin-Choy ser sig misstänksamt
omkring i lyktans dåsiga sken, hans blick
irrar öfver väggar, tak och golf, och han
tänker just vända om tillbaka, då glansen
från ett i en uppsluppen söm i
halmmadrassen instucket föremål träffar hans öga.
Kin-Choy böjer sig ned, och hans
darrande händer försöka dra fram ett af
turkiska mynt sammansatt kvinnosmycke,
hvilket Kin-Choy blott alltför väl känner
igen och hvilket tycks ha blifvit tappadt
eller glömdt här uppe i Yven-Ho’s
kammare och för tillfället doldt i madrassen.
Kin-Choy försöker förgäfves rycka till
sig smycket, som fastnat i en refva i
madrassen, och då det ej ger efter för
hans ifrigt famlande ansträngning, drar
hans skälfvande hand fram en liten
spetsig stilett, som han alltid bär i sin
bröstficka. Men då han åter med knifven i
hand häftigt lutar sig ned för att skära
bort smycket, tar han öfverbalansen,
störtar framstupa öfver madrassen och
blir liggande.
Regnet slår fortfarande med ett
enformigt, torrt ljud mot oljepappersrutan
öfver gallret på balkongdörren, som
knarrar på sina trätappar och rycker i
träreglarna. Timmarne gå. Mot midnatt
höres ett tyst tassande utanför dörren,
som leder till trappan.
Yven-Ho och Titti-Li smyga
försiktigt in i rummet, men tvärstanna, då de
få se den på madrassen liggande.
Yven-Ho vänder sig häftigt om och skjuter
hastigt Titti-Li tillbaka ut, men
ögonblicket efter ler han sitt vanliga, soliga
leende med glänsande tänder och lysande
ögon och drar henne åter in, lägger ena
handen öfver läpparna och pekar med
den andra på opiepipan, som ligger på
golfvet, en gest som tydligen innebär en
anspelning på, att mannen på madrassen
är en gäst, som öfverväldigad af
opieruset, gått orätt och af misstag hamnat
i Yven-Ho’s ldosterliknande cell.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
