Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Om asketismen inom den helleniska världsåskådningen. Af Anna M. Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM ASKETISMEN INOM DEN HELLENISKA VÄRLDSÅSKÅDNINGEN.
159
värld framgår naturnödvändigheten, som
står emot förnuftet och hindrar
gudomen att frambringa ett fullkomligt verk.
Hos människan är det kroppen som
hindrar den rena kunskapen, framkallar
alla dåliga begär och all sedlig oordning.
»Månne icke filosofens själ försmår och
undflyr kroppen och söker att komma för
sig själf?» låter Platon Sokrates säga i
»Phaidon». Och vidare: »Så länge vi äga
kroppen och vår själ är sammanmängd
med ett sådant ondt, så länge skola vi helt
visst icke fullkomligt uppnå det vi
efter-sträfva, och hvad vi eftersträfva är
sanningen. — Kroppen uppfyller oss med lustar
och begär, med fruktan och allehanda
skuggbilder och många onyttiga ting, så
att vi i själfva verket, såsom man brukar
säga, af honom hindras ifrån att komma
till insikt om någonting. Och krig och
uppror och strider uppväckas icke af
något annat än af kroppen och dess
lustar. — — — Antingen är det aldrig
möjligt att förvärfva denna kunskap (den
rena kunskapen) eller ock först efter
döden. Ty dä, men icke förr, skall själen
lefva för sig själf och skild från kroppen,
Och i detta lifvet skola vi i det fallet
komma vetandet närmast, om vi hafva
så liten beröring och gemenskap med
kroppen som möjligt, för så vidt det icke
är en tvingande nödvändighet, och icke
behärskas af hans natur utan hålla oss
gifta och att han uttalat, att en man skall
öfvergifva fader och moder för att blifva när sin
hustru, att han oupphörligt och med största
skärpa uttalar sig mot dem, som vilja med
allehanda yttre stadgar binda människorna, att
hans likgiltighet för fastor och dylikt ådrog
honom öknamnen fråssare och vindrinkare,
att hans klädnad enligt evangeliet bestod af
ylle, att han uttalade sitt bestämda ogillande
af alla eder, att hela hans kringvandrande lif
var så olika som möjligt det minutiöst bestämda
som essenerna förde, så har man svårt att fatta,
att Jesus någonsin kunnat blifva räknad såsom
lärjunge af denna sekt.
rena och af honom obesmittade, till dess
Gud själf befriar oss. — Den, som icke
är ren, är det icke tillstadt att fatta det
rena. — Men månne icke reningen
består just i detta: att så mycket som
möjligt afsöndra själen från kroppen och
vänja henne vid att — — — vara
ensam för sig, löst frän kroppen såsom
från bojor. — Just detta är filosofernas
sträfvan: själens lösande och afskiljande
från kroppen. — Om de (filosoferna),
som alltid varit fiender till kroppen och
sträfvat efter att äga själen ensam för
sig, vore det icke en stor oförnuftighet
om de, då denna önskan uppfylldes,
fruktade och ängslades? — Om själen
skiljes hädan ren och utan att draga
något af kroppen med sig, — emedan
hon aldrig frivilligt har haft någon
gemenskap med honom under lifvets lopp,
utan flyr honom och lefver samlad i och
för sig själf — månne hon icke efter
döden då kommer till det, som är henne
själf likt, till det gudomliga och
odödliga? — Men om själen skiljes hädan,
befläckad och orenad af kroppen,
emedan hon alltid varit nära förenad med
kroppen, tjänat och älskat honom och
varit förtrollad af honom, af hans lustar
och njutningar — skall hon då gå hädan
ren? — Detta kroppsliga eller sinnliga
måste anses vara tungt och neddragande.
Därför blir själen, som är behäftad med
detta, nedtyngd och dragen åter till det
synliga stället, fruktande det osynliga
Hades och irrande, som det säges,
omkring bland grafvar och grafvårdar,
kring hvilka man emellanåt sett själars
skuggor. — Af denna orsak är det som
de sanna filosoferna afhålla sig från alla
sinnliga lustar — icke emedan de frukta
fattigdom och nöd eller den skam och
vanära, som åtföljer fattigdom och elände.
— De vishetsälskande inse, att då
filosofien i sin skola upptager deras själ,
som är helt och hållet bunden och fast-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
