Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Om asketismen inom den helleniska världsåskådningen. Af Anna M. Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 60
ANNA M. ROOS.
norna »de synliga gudarna», han låter i
likhet med pytagoréerna hela sitt
system hvila på motsatser: mellan Gud
och världen, mellan det oändliga och
det ändliga; Gud nämner han
»skönhetens urbild och världsalltets förnuft», men
det ändliga är detsamma som det
ofullkomliga, materien, det onda; därför är
ock enligt honom hvarje människa
synden medfödd redan i och genom
hennes inträde i världen, genom själens
förbindelse med kroppen. Och liksom
Platon lär han, att »den Fullkomlige kan
icke befläcka sig genom någon beröring
med materien, det rena och absolut goda
kan icke omedelbart själf frambringa
något som är förgängligt och i stånd till
ondt, hvarför man måste antaga
mellan-väsen». »De rena själar», säger han,
»som aldrig af lust till det jordiska
dragits nedåt, tjäna Gud såsom medlare
emellan Honom och människorna; af
hellenerna kallas de dämoner, af Moses
änglar.» Men den främste och egentlige
medlaren är »Logos», som i sig har
något både af Gud och af materien. Han
lär att Adam representerar förnuftet, Eva
sinnligheten, att mannen är den
gudhän-gifna själen men kvinnan den som
hänger vid det jordiska och förgängliga (och
häri upprepar han blott hvad Aristoteles
sagt); han fordrar liksom stoikerna, att
människan skall alldeles utrota inom sig
alla begär och affekter samt uppnå en
fullständig apati; han anbefaller en
ky-nisk enkelhet i lifsbehofven. »Vill du
blifva delaktig af gudomen», säger han,
»måste du söka lämna kroppen, du
måste ock i profetisk hänryckning, i ett
slags korybantisk yrsel träda ut ur dig
själf».
I anledning af den vanliga
benägenheten för att i orientaliskt inflytande söka
hela anledningen till den senare
hellenistiska spekulationens asketiska riktning
vill jag ock anmärka, att det är alldeles
obefogadt att utan vidare antaga
asketismen såsom ett särmärke för all
orientalisk spekulation. Jag har här ofvan
framhållit, hurusom det främre Asiens båda
högst stående religionsformer,
judendomen och Zarathustras lära, voro alldeles
fria från asketiska tendenser. Att
babylonier, assyrier och fenicier icke i sin
religion eller dess utöfning röjde någon
benägenhet åt det hållet, torde vara kändt;
det är kanske tillräckligt att påminna
om namnen Astarte och Mylitta. Det
jämförelsevis lilla vi veta om mindre
Asiens förhelleniska religionsformer
(Ky-bele- och Atysdyrkan, den efesiska
gudinnan m. m.) tyder ej heller på
lifsfient-lighet. Det är först i det fjärrbelägna
Indien vi finna en asketisk lifsuppfattning.
Men om än ett och annat tankefrö
därifrån kan ha nått fram till Hellas*, så
är det alldeles onödigt att däri söka
ursprunget till nyplatonismens asketism.
Rötterna funnos, som vi sett, sedan länge;
att trädet under århundradena närmast
fore och efter Kristus med hast sköt i
höjden berodde hufvudsakligen på de
yttre förhållanden, som då voro
gynnsamma för dess utveckling.
Det som säkerligen bidragit till att
äfven för forskarna bortskymma den
likväl ganska starkt framträdande asketiska
principen i den grekiska filosofien är den
så allmänna dogmatiskt-ensidiga teorien
om den »sorglösa antiken» och de
»soldruckna hellenerna», med hvilken dogm
ju en tvedräkt i deras världsåskådning
var oförenlig.
Att det helleniska folklynnet ägde
och äger en ljusare färg än t. ex. det
nordgermaniska är ju själfklart. Huru
solljus och värme, mycket vistande under
öppen himmel och jämförelsevis få be-
* T. ex. genom Kalanus, som, då han
medföljde Alexander på hans tåg, hade tillfälle att
i hans här sammanträffa med flere kända
grekiska vishetsälskare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
