Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Om asketismen inom den helleniska världsåskådningen. Af Anna M. Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 60 ANNA M. ROOS.
och människans i grund fördärfvade
natur, som icke ens kan vilja något godt.*
Men med anslutning till hvad här
ofvan yttrats om det oriktiga i att
beteckna den helleniska världsåskådningen
såsom en individualismens, en
själfhäf-delsens religion, kan jag icke underlåta
att påpeka, hurusom det är lika oriktigt
att definiera kristendomen som altruism.
Kristendomens utgångspunkt är en
subjektiv känsla: kärleken. Af denna
känsla skall människans hela
handlingssätt bestämmas; utan denna känsla äro
hennes handlingar etiskt värdelösa. Den
människa, som är besjälad af kärleken,
vet och känner med brinnande styrka,
att för henne finnes ingen fullkomlig
sällhet, så länge ännu en enda varelse lider;
hon vet, att när hon sträfvar att på ett
eller annat sätt hjälpa andra, så kommer
hon därmed sin egen själ att växa; hon
vet också, att allt, som för henne själf
framåt och uppåt, äfven bringar den
mänsklighet, med hvilken hon genom
kärlekens djupa lag hör samman, ett litet fjät
närmare det stora målet: allas harmoni i
Gud. I det kristendomen sålunda gör den
individuela känslan till centralpunkten
i vårt lif, till drifkraften i allt vårt
görande och låtande, är han en den
fullständigaste subjektivism. Men i det
® Augustini samtida motståndare underläto
icke att påpeka hurusom hans lära om
arfsynden på det närmaste sammanhängde med
den gamla hedniska, af gnosticismen och
ma-nikeismen upptagna läran om materien såsom
det ondas säte. Och de försatte den store
kyrkofadern i ett kinkigt dilemma genom att
påvisa hurusom enligt hans lara själen,
hvilken ju af ortodoxien antogs utgå direkt ur
den allgode Skaparens hand, måste blifva
genomträngd af det syndens gift, hvilket enligt
Augustinus i grund fördärfvat människans
natur, i och genom sitt inträde i kroppen, sin
beröring med den orena materien — hvilket just
var gnostikernas och manikéernas liksom också
nyplatonikernas lara.
kristendomen lär, att hvarje människa är
af Gud utgången och genom Honom har
sitt lif samt därför, ifall hon går till
djupet af sitt eget väsen, skall finna dess
innersta och starkaste känsla vara
kärlek, och i det han uttalar, att det är
denna samma kärlek som styr
världsalltet och länkar stjärnornas lopp, är han på
samma gång en den helgjutnaste monism.
För den kristne blir frågan
subjektiv eller objektiv moral meningslös. Han
erkänner i grunden blott den
subjektiva moralen (= samvetets röst)
såsom bindande. Men då han vet, att om
blott människorna tränga tillräckligt djupt
ned i sin egen själ, skall hvar och en
där finna såsom sitt väsens grundval
kärleken, — emedan vi alla utgått från
Den, hvars väsen är kärlek — så kan
han ock tala om en gemensam,
allmän moral. Och han finner det nyttigt
och, än så länge åtminstone, nödigt, att
densamma, såsom en ledning för de
grundare naturerna, framställes af dem, som
hafva förmåga och vilja att tränga till
djupet. Men denna utom oss
stående-moral bör endast representera ett
övergångsstadium. Ty det är hvarje
människas plikt att söka tränga så djupt ned
i sitt eget inre, att hon där finner såsom
subjektiv känsla det som under hennes
omyndighets tid för henne framstod
såsom en yttre lag.
För den kristne existerar sålunda icke
någon slitning emellan själfhäfdelse och
altruism, icke heller något klokt och
nyktert afvägande af bådas deras kraf:
för honom sammanfalla de. .Ty det är
hans innersta känsla — icke någon yttre
auktoritet — som säger honom, att utom
i samband med hela universum kan hans
egen själ icke nå harmoniens fullhet; det
är hans innersta jublande visshet, att när
hans ande växer, då växer ock
mänskligheten närmare Gud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
