Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ragusa. Af Alfred Jensen. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
AI.FRED JENSEN.
ciskanernas och de hvita dominikanernas
stora klosterkomplex inrymma inom sina
pelargångar fridfulla, blomprydda gårdar,
där man ännu kan drömma sig tillbaka
till den katolska medeltiden, och den
kupolformiga jättebrunnen förflyttar
fantasien till orienten, ehuru den på
1400-talet byggdes af en neapolitanare. Till
höger och vänster om Stradone, som för
länge sedan varit en naturlig kanal, klättra
smala tvärgator i trappafsatser uppför
de branta sidorna af själfva fastlandet
och de hafomflutna klippor, hvarpå staden
grundades, och bland skräpiga stenhus
påträffas här och hvar små pittoreska
kapell i den dalmatinska stilen, i sitt
slag mer intressanta än Ragusas
modernare kyrkor i klumpig romansk
arkitektur. Men utanför muren, bakom
domini-kanerklostret, vidtaga åter villor med
trädgårdar, blomdoft, ljus och haf.
Liksom arkitekturen, verkar ock det
yttre gatuifvet på Stradone italienskt
vid första påseendet. Men talspråket är
mer slaviskt än romanskt, och bland de
sorglösa sydländingarna i de små
boulevardkaféerna och de båda apotekens
nyhetsbörser börjar äfven tyskan göra sig
gällande genom den habsburgskamilitarismen
och genom de allt mer växande skaror
af säsonggäster, som Wien, Budapest,
Agram och Sarajevo sända hit för
hälsans vårdande. Men de många fezerna
och säckbyxorna visa, att Ragusa ligger
på den turkiska Balkan-halfön; de
resliga männens vapengördlar röja det
omedelbara grannskapet med
Hertsego-vinas, Bocche di Cattaros och
Monte-negros krigiska söner, och prydliga
broderier i några bodar lämna vackra prof
på bosnisk och albanesisk husflit och
smak.
Mest måleriskt ter sig Ragusa en
torg- eller helgdag, då landtbefolkningen
i mångfaldiga och brokiga, men alltid
klädsamma, nationaldräkter kommer till
staden med frukt- och grönsakslastade
åsnor för att tillbyta sig det kram,
hvarmed den internationela marknaden
fördärfvar den gamla goda smaken. När
kyrkklockorna dåna om hvarandra och
den serbiska eller kroatiska musikkåren
spelar på Stradone, medan de trasiga
sjåarna — Ragusas tvåbenta dragare —
blanda sig med eleganta flanörer kring
skyddspatronen Blasius’ kyrka och kring
Rolandspelaren, symbolen af rättslig
frihet — då har Ragusa en brokig prägel
af gammal, säregen kultur, hvartill ingen
stad i Italien eller Grekland nu äger
motstycke. Det är något af Italien,
orienten, Österrike, Serbien och Montenegro —
det är en gengångare af det äkta Ragusa,
Dubrovnik, som en gång varit sydöstra
Europas enda återstående kulturcentrum,
Balkanhalfön största handelsstad och
västerlandets enda ingångsport till den
turkiska orienten.
För mången torde det vara en
öfverraskande nyhet, att näst Athen och
Konstantinopel ingen stad haft en så stor
betydelse i det sydöstra Europas
kulturhistoria som detta lilla samhälle, hvars
folkmängd aldrig öfverskridit 30,000 själar
och nu uppgår till högst 9,000. Då
Tyskland och den skandinaviska norden ännu
knappt hunnit arbeta sig fram ur
medeltidens morgontöcken, hade Ragusa — i
Italiens andliga skola, men dock själfständigt
— gjort många kulturela eröfringar:
sjuk-och hittebarnshus, storartade
vattenledningar, upptäckter i handelsvetenskap,
astronomi, medicin och navigationskonst.
På fredlig väg lyckades den lilla staten
utvidga sitt trånga område på den smala
kustremsan, fast den saknade
statsrättslig själfständighet; utan skydd af
trupper eller örlogsfartyg organiserade
Ragusa handelskolonier på hela
Balkan-halfön och vid Medelhafvets kuster; dess
materiela välstånd gjorde landsflyktiga
konungar till gäldenärer, och dess 300
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
