- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tionde årgången. 1901 /
178

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - A. T. Gellerstedt. Några konturer af Bo Bergman. Med 2 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

minuten etc. Det värker i ryggen och
fingrarna äro fulla med taggar, men han
tröttnar icke. — Och det är så mycket
annat att styra och ställa med. Han skall
tala med ärlan, att hon aktar
persiljesängarna, se till att svalan får fira sitt
taklagsgille i ro, glädjas åt sländornas dans i
kvällsolen och lyssna på sylvians
silfverklocka. Myran får honom att stanna på
vägen och sätta en lefnadsregel på rim,
och af en pilkvist i en lervas kan han göra
en förtjusande liten dikt.

Så hittar han en fabel i allting, och
som fabeldiktaren ger han det stumma en
röst, typbildar och personliggör. Naturen
får mänskligt lif, mänskliga känslor, ja
mänsklig gestalt. Eken blir en gammal
tvärvigg, som snäser åt våren att hon »gör
sig söt», björken en kokett »i hvitt
snörlif», speglande sig i träsket, aspen en
gammal pratmakare», som aldrig kan hålla sin
tunga stilla. Bäcken »kiknar af skratt»,
sparfvarna i Kungsträdgården »sitta i
kommitté», talgoxen »gör affärer i hampfrö och
talg», pilträdet är »barnaglädjens herr Kongl.
Fournisseur» o. s. v.

Det bevisar stort om författarens fantasi
och konstnärliga säkerhet, att så ytterst få
af dessa myllrande bilder och sentenser
förefalla sökta eller misslyckade. Man
märker ingen ansträngning och allra minst
något af moralpredikant. Det är sant att
hans synkrets icke är stor, eller rättare:
han vill icke se mer än åt ett håll.

En vänlig sida lifvet har,
en vacker nog också.
De andra båda det ej var
mig kärt att akta på,


säger han i inledningsdikten till
Eftersommar. I lifvets som i naturens stora
bilderbok går han förbi de mörka bladen och
talar helst om »blida ting och små». Det
är allas frändskap med alla, icke allas kamp
mot alla, som lockar honom till sång.
Skogen är en tempelsal, full af läkedom och
ro, där man skuddar af sig sina bekymmer
med sista resten af landsvägens dam, där
träden luta sig mot hvarandra i lyckliga
drömmar och markens blommor hviska om
sina små idyller. Att det står en osynlig
strid under jorden, att rötterna strypa
hvarandra för att få näring, vet han lika väl
som Ahasverus i Rydbergs dikt, men det
gör ingen glädje att evigt och alltid höra
predikningar om detta. Han vill slippa
det. Det finns goda människor och
vänliga ord och vackra handlingar. Och »en
tyst och fridsam liten vrå» kan man väl
leta upp, där man får vara ensam med
allt som man lärt sig hålla af och åldras
i ro bakom hemmets hvita gardiner.

Detta begär att draga sig undan
allfarsvägen — en förfinad naturs ömtålighet
om det bästa hos sig själf — spåras redan
tidigt i Gellerstedts diktning. I ett af andra
samlingens vackraste poem ger han det
rådet att sluta till hjärtats dörrar och värna
om skymningsfreden; det har gått för många
ut och in, och de ha bara dragit köld och
stoj med sig. Men denne stillsamme
enstöring har ingenting af gubbknarrighet och
sitter icke och gnider sina fönsterrutor
blanka för att få göra sura miner åt
världen utanför. Han är den förste att
medgifva, att alla icke kunna ha samma smak
som han, och han fordrar icke af ungdomen
att den skall låta bli att vara ung — i
drömmar, begär, svaghet och fel. Lifvet
lyder inga teorier, och han ser på det med
den varma och tacksamma blicken hos en
man, som bättre än mången minns hvad det
gifvit i godt och glömt hvad det gifvit i
ondt.

Om han har ett hvasst ord till hands,
så är det mot halfheten, mot allt det oäkta,
hvar det visar sig, i ord som i handling.
Det lilla poemet Syndaflod i sista
samlingen gycklar med dem, som ha så lätt att
dikta, därför att de gifva så litet af sig
själfva. Det är som att vrida på en kran
— medan andra stackare få pumpa och
pumpa, tills armen värker. Rent besked
är ett annat hån öfver frasmakeriet, »denna
sörja som ej brister eller bär», och hör på
dessa två strofer (Omaka):

Här gällde idel yta,
blott tal om lätta ting;
här syftet var att flyta
allt mer och mer omkring.

Ve mig, jag grant det känner.
Jag håller icke färgen.
Jag sjunker utan vänner;
jag är en sten ur bergen.


Det är tillvaron som maskspel, hela den
väfnad af humbug och själlbedrägeri, i
hvilken lifvet spinner in människorna, som kan
få honom bitter. Han är det sällan. Som
han tyr till naturen, tyr han till barnet för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:44:47 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1901/0200.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free