Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Något om kritik och kritiker. (Skalder och tänkare, litterära essayer af Hellen Lindgren.) Af Nils Erdmann. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGOT OM KRITIK OCH KRITIKER.
Vi skulle måhända kunna anlägga båda
dessa betraktelsesätt, om vi endast förstärka
dem med andra, fullt lika viktiga synglas.
Det är ej nog att vara rättvis, att i
kritikern döma en skald; man måste så att
säga ’frigöra sig från sina egna dogmer och
trossatser med afseende på kritikens
uppgift, på dess verkliga eller inbillade
innebörd, dess metod, dess fri- och rättigheter.
Man är här mera än annorstädes tvungen
att lämna sig själf ur räkningen, och just
därför att detta alltid varit och alltid blir
den svåraste af mänskliga försakelser, löper
den, som kritiserar kritik, mera än någon
risken att dementera Thorild. Ingenstädes
får kritiken vara så litet dogmatisk, som
när det gäller en litterär essay. Ty
ingenstädes bör en författare ha så fria händer,
vara så obunden af estetiska och moraliska
fördomar. Just däruti, att han formar och
bildar sitt porträtt eller sin framställning
efter sitt lynnes nyckfulla lek, har man
kanske att söka hjärtpunkten, det centrala
och väsentliga i hans arbete.
Den ena människan är icke lik den
andra, den ena ser icke på en företeelse med
samma ögon som den andra. Hur skulle
då kritikern, den litteräre essayisten, kunna
betrakta sitt föremål med mina eller dina
synglas! Han måste således nödvändigt
vara personlig, men icke personlig i den
mening, att han dömer och fördömer efter
en viss codex, den för honom allena
saliggörande, utan så att han refererar sitt eget
intryck af den verklighetsbild han återger.
Om det icke löpte risken att
missförstås och klang som en dum paradox, ville
jag nästan göra gällande, att ingen bör
vara så karaktärslös — d. v. s. så fri från
åsikter och förutfattade meningar — som
kritikern. Sådant lägger hinder i vägen
för den smidiga receptivitet, som är en af
hans främsta betingelser. Ty saknar han
denna, kan han icke intränga i en annans
känslo- och tankevärld så fullständigt, att
han åtminstone tror sig glömma sina egna
tankar och meningar, då blir han aldrig hvad
han bör vara. Men — här tillkommer det
andra väsentliga karaktärsdraget — den
bild han mejslar ut af sina intryck är en
konstskapelse eller en torr reproduktion
allt efter hans egen begåfning, den
originalitet han besitter, den stil, hvari han
kläder sitt innehåll, och framför allt hans
konstnärstemperament. Detta är hvad jag
181
ville kalla det personliga i hans verk —
kunskaper, bildning, erfarenhet och allt det
andra äro endast verktyg, af hvilka han
betjänar sig, låt vara nödvändiga verktyg,
men utan personlighet själlösa.
Detta är hvad Brandes menar, då han
sätter likhetstecken mellan kritiker och skald.
Han kunde äfven göra det mellan kritiker
och tänkare, kritiker och psykolog o. s. v.,
ty den verklige kritikern är gärna något
af allt detta i förening. Ja, han är mera
än så. Han är en upptäckare, som
ständigt kan göra nya landvinningar, om
han äger de resurser, som kräfvas. Han
behärskar ett område, för hvilket intet
mänskligt är främmande och där det blott
beror på honom själf, på hans begåfning
och förmåga att bruka den, att skörda
konstens och kunskapens ädla eller den
akademiska köksträdgårdens banala, fast
matnyttiga frukter.
Det är med tanke på Hellen Lindgren
jag säger detta. Han synes mig tillhöra
den släkt af kritiska författare, af litterära
essayister, som våga beundra Brandes,
emedan de hafva något af hans kritiska blick
och lynne. Han tillhör dem som icke
blifvit så gamla, att de hunnit gnata sig
trötta på allt nytt, ungt och väckande. Och
han ser — han vågar se — de felen så
enormt öfvervägande förtjänsterna i Brandes’
arbeten, särskildt i hans sista, mycket om-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
