Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Något om kritik och kritiker. (Skalder och tänkare, litterära essayer af Hellen Lindgren.) Af Nils Erdmann. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182 NILS ERDMANN.
debatterade Shakespear-monografi, ett verk,
som trots alla skrik på konstruktion och
hypoteser är ett mästerverk af en kritiker,
hvilken mera än andra i sig förenar den
moderna kulturmänniskans filosofiska och
poetiska snille.
Den essay om Shakespear, hvilken
Lindgren intagit bland sina till julen utkomna
»Skalder och tänkare», är ock en af denna
boks allra yppersta pärlor. Den går ut
från Brandes’ monografi och följer denna i
dess många och intressanta kapitel, men
samtidigt växer den själf ut till en
Shake-spear-studie, som äfven af ett så slitet ämne
gör en ny och produktiv karaktäristik.
Tusen pennor hafva slösat bläck och nött sig
trubbiga på den gåta, som heter Shakespear,
men knappast tio- af dessa tusen hafva ägt
den fantasi, som bringat oss närmare dess
lösning. Brandes har förstått att knyta
ihop de trådar, som förena människan med
hennes verk, han tvingas ofta att söka
hjälp hos sin inbillning, att se med denna
i stället för med forskarens misstroget nyktra
ögon. Han är icke en stor kritiker men
en stor kritisk konstnär. Och sådant
förlåter man aldrig, åtminstone ej så länge
kritikern nödvändigt måste vara professor.
Hvad studierna i öfrigt beträffar — de nya
i »Skalder och tänkare» —visa de än
kraftigare än Hellen Lindgrens förra samling,
hans 1894 utgifna »Vittra stormän», att
författaren främst är essayist. Han förfogar
öfver alla de betingelser, alla de kunskaper
och talanger, som äro nödvändiga just för
en sådan, och han kan inom den trånga
ramen af ett par tiotal sidor i det allra
närmaste lära oss känna, förstå och älska eller
åtminstone humant och allsidigt bedöma
något så brokigt, skiftande och ogripbart
som en skalds, en konstnärs personlighet.
Detta — att Lindgren först och
egentligen är essayförfattare -— skönjes på hans
stora, ännu ofullbordade arbete om
frihetstidens och den gustavianska periodens
litteratur, hans »Sveriges vittra storhetstid».
Han förstår konsten att originelt och
målande gifva oss en epoks, en författares
karaktäristik. Men han gör det så, att han
låter alla dessa karaktäristiker vara och
blifva essayer, ett galleri af fristående
porträtt, och han bekymrar sig mindre om
det lika intressanta problemet att förena
delarna till ett helt, till en stor historisk
freskobild.
Detta är naturligen en svaghet i ett
arbete, som behandlar en hel period. Men
i ersättning lefva oftast de korta profilerna
och miniatyrerna ett så mycket rikare lif.
Och äfven om han sviker, när det gäller
att binda ihop trådarna, kan han i stället
i och genom sin litterära essay på en gång
fint och skarpt få fram en tids färg och
stämning, en epoks allmänna själstillstånd. Han
gör det stundom så omärkligt, att man
knappast anar det under läsningen. Men då
man slutar hans framställning af
Strindberg eller den af bröderna Goncourt, kan
man i alla fall icke undgå att känna, hur
man i dessa diktares porträtt skymtat olika
sidor af det flydda seklets för oändligt
många typiska och nästan alltid kroniska
nevros. Och vi känna det kanske än
lifligare, om vi icke äro så unga, att vi själfva
kommit ur leken, om vi t. ex. kunna säga:
»Deras (bröderna Goncourts) skildring af
nervmänniskan smeker oss med tonen af
en oändligt vemodig melodi». Hvarför?
Emedan vi lida med henne. Eller om vi
förstå hans yttrande i slutet af
Strindbergsessayn: »Strindbergs storhet är, att han
upptäckt, hvar den kroniska tidssjukdomens
rot är att söka — i den orons och
hemlöshetens ande, som lider af bostadsbrist
och är evigt husvill, sedan idealets tomt
är atbränd i brytningen mellan gammal och
ny tid.»
Lindgren målar, skulle man kunna säga,
tiden och tidsstämningen genom de
författare han skildrar, men sällan eller aldrig
författarna genom tiden. Han har dock
försökt det i sin i Ord och Bild tryckta
Zola-studie, och försöket har lyckats. Att
han icke gör det oftare beror således därpå,
att han icke vill göra det, på en för honom
egen metod. Och om metoden har
åtminstone icke jag lust att tvista. Han är man
för att häfda dess berättigande. Hvad
däremot hvarken han eller någon annan af
Sveriges kritiske författare ännu gripit sig
an med är lösningen af det viktiga
problemet : litteraturens återverkan på sin miljö,
ett problem, som Bourget sökt behandla
och hvarom Wilde talar, då han skrifver:
»Litteraturen anteciperar lifvet. Den
härmar det icke utan danar det efter sin
önskan. Det nittonde århundradet, sådant vi
känna det, är i stort sedt en uppfinning
af Balzac. Nihilisten är en rent litterär
produkt», etc. Det är en väg, som ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
