Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En polemik - 2. Svar. Af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJALMAR SÖDERBERG.
2. SVAR.
N’ INGUNO, vackra okända mask, jag
tackar er förbindligast för er
intressanta utläggning af Strindbergs »Till
Damaskus». Ni har i denna teaterpjes funnit
»en stark känsla af lifvets obevekliga
sammanhang». Det är just denna känsla jag
där har sökt, men icke funnit; och er för
öfrigt så stämningsfullt skrifna och af
vackra tankar öfverflödande studie har tyvärr
icke kunnat komma fjällen att falla från
mina ögon.
Efter allvaret kommer emellertid det
lekande skämtet, och efter att med värme
och patos ha sysselsatt er med Strindberg
anslår ni helt naturligt en lättare ton, när
ni i den senare hälften af er artikel stiger
ned till mig för att med ett älskvärdt
leende förebrå mig två eljes rätt allvarsamma
saker, nämligen för det första: att jag icke
tror på Gud, eller ännu värre, att jag
finner det löjligt af en modern människa att
tro på en Gud-, och för det andra: att
jag har ärekränkt Strindberg.
Hvad nu frågan om Guds existens
beträffar, så tillstår jag öppet, att det är ett
problem som jag af hänsyn till mitt eget
goda rykte och mina barns framtid ogärna
vill inlåta mig på. Däremot är det
alldeles icke sant, att jag a priori finner det
löjligt af en modern människa att tro på
en Gud. Jag har ingen öfvertro på den
moderna människan, ty åren ha lärt mig,
att hon är böjd för att tro på litet af hvarje.
Det är mig icke heller obekant, att många
af de tänkare och diktare, af hvilka jag
har lärt och dagligen lär mycket, ha
antagit tillvaron af ett högsta väsen.
Strindberg själf hörde i sin krafts dagar till dem.
Då jag står inför en litterär personlighet i
hans verk, frågar jag mig därför icke: tror
han på Gud? utan jag frågar: om denne man
har en Gud, hurdan tänker han sig honom?
Den frågan gjorde jag mig också, då
jag en trist och grå dag under ett af det
gångna århundradets sista sorgliga år satt
med en ny bok af Strindberg, min
ungdoms August Strindberg, i handen. Den
Gud jag där fann har full sysselsättning
hela dagen. Än lägger han ett par
halmstrån i kors på vår väg eller låter en katt
springa tvärs öfver gatan för att bereda oss
på någon kommande olycka. Än
arrangerar han ett skeppsbrott uteslutande för
att skeppets tre hvita master skola sticka
upp ur hafvet som tre kors och därigenom
gifva vandraren på stranden en vink om
hvilken väg han bör gå. Än sänder han
oss mörka tankar, sjukdom och vanvett,
och än rekommenderade bref.
Ninguno, vackra okända mask, frågar
ni mig hvad jag tänker om denna Gud,
då vill jag svara er öppet och klart. Jag
finner honom verkligen litet löjlig men
långt mera sorglig och motbjudande.
Den andra beskyllningen uppfattar jag
som den allvarligaste och den, som mest
är ägnad att göra mig tankfull. Jag har
ärekränkt Strindberg.
Jag betviflar, att den store författaren
själf skulle ha observerat ärekränkningen,
om min lilla teaterkrönika i förra häftet
händelsevis kommit under hans ögon. Den,
som allt ifrån ungdomen har lefvat på
krigsfot med de härskande meningarna, är
nämligen van vid ett helt annat slags artilleri.
Hvari består nu ärekränkningen? Jag skref
om Strindbergs väg till Damaskus bland
annat de orden: »det hviskas till och med
i djupaste hemlighet, att han icke har gått
den alls».
Låt oss se till, hvad dessa ord innebära.
Det existerar bland de flesta af
Strindbergs gamla vänner och beundrare en
opinion om hans senaste utvecklingsfas, som
kan sammanfattas ungefär så: Diktaren har
genomgått en svår inre kris, som han nu
fullständigt har kommit öfver, utan att den
någonsin utmynnade i någon omvändelse;
sitt själstillstånd under denna tid har han
med den för en diktare utmärkande lusten
och förmågan att förstora skildrat i
böckerna »Inferno», »Vid högre rätt» m. fi.;
personligen står han nu öfver och utanför
dessa verk och betraktar med den
romantiske ironikerns gåtfulla löje det bifall och
de meningsbrytningar de väckt. Jag står
för egen del ytterst tveksam gent emot
denna tolkning. Jag har aldrig förr i
Strindberg funnit en dyrkare af den romantiska
ironien, denna utmärkta uppfinning som
tillåter en man att stå öfver och utom sina
egna meningar, i händelse de skulle
befinnas dumma. Hvad jag saknade hos
honom, aldrig var det le courage de son
opinion. Jag ville med de ofvan citerade
orden blott antyda, att jag icke var okun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
