Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En polemik - 2. Svar. Af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN POLEMIK.
209
nig om tillvaron af denna läsart, ingenting
vidare; att närmare utveckla och analysera
den fann jag icke vara på sin plats i en
liten teateranmälan.
Men, Ninguno, om jag i likhet med er
hade haft den uppfattningen, att en
författare, som går till väga på det sätt jag
nyss i hypotetisk form antydde, därmed
gör sig skyldig till någonting snarlikt en
växelförfalskning — då hade jag för visso
dragit försorg om att uttrycka mig
tydligare. Och då jag nu genom er har fått
en påminnelse om i hur hög grad
tydlighet är af nöden, då man skrifver för
allmänheten, vill jag för säkerhets skull
begagna mig af tillfället att erinra er därom,
att medan växelförfalskning är en form af
stöld, som i regeln misslyckas, så är
däremot den poetiska förstoringen och
förfalskningen af det egna inre lifvet en
pec-cadill, från hvilken i den skrifvande
världen blott de allra klaraste och skarpaste
hufvudena söka hålla sig borta, och som
för det mesta lyckas charmant.
Ännu ett ord skulle jag vilja tillägga.
Hvad som har föranledt mig att omnämna
»Till Damaskus» i en ton, i hvilken det
halft mot min vilja kom in något af hån,
det är icke Strindberg och hans
utveckling, eller som jag hellre vill kalla det,
hans öde; ty det ödet har gripit mig väl
så starkt som de flesta bland dem, hvilka
den aftonen applåderade och väsnades,
medan jag satt kall och oförmögen att röra
mina händer. Ninguno, vackra okända
mask, jag ser af allt, att ni hör till den
store författarens allra nyaste beundrare —
jag hör till de gamla, och det är därför
vi icke förstå hvarandra. Jag var ännu
ett barn, då namnet August Strindberg först
flög ut i världen med bud och löften om
en ny vår. Nya himlar och en ny jord!
Det är sant, den första svärmen af
illusioner dunstade bort rätt snart, och världen
förblef sig lik i det hela; men länge var
dock det namnet för mig det första i detta
land. Det kom andra tider. Det kom en
lång följd af år, under hvilka man icke
hörde annat från Strindberg än de
bittraste anklagelser mot kvinnorna. Jag var
ung och älskade kvinnorna, men jag
antog, att Strindberg hade särskilda skäl att
hata dem. Och jag vördade honom
alltjämt, låt vara att jag icke kunde afhålla
mig från att stundom med ängslan fråga
mig själf: Hvem skulle i dag minnas
Sokrates’ namn, om han hade förslösat sitt
dialektiska geni på att bevisa för världen,
att hans hustru var en Xantippa?
Men åter skiftade tiden, jag var icke
längre så alldeles ung, och allt färre blefvo
de människor och verk, som jag kunde
vörda. Omvändelseperioden kom, och jag
kunde icke vara med längre. Det blef
mig till sist för brokigt. Det kan vara
sant som ni säger, att Strindberg gick sin
egen smala stig; men ack, det gjorde de
ju alla, dessa otaliga botgörare i
1890-talets franska ocn nordeuropeiska litteratur;
ocn på historiens karta flyta alla dessa
små gångstigar icke desto mindre
tillsammans i en enda bred och grå landsväg.
Omvändelseperioden kom, och Strindberg
blef med ens populär och betydande som
aldrig förr. Små damer och herrar, för
hvilka hans namn fordom var en skräck,
funno honom plötsligt tilltalande och
intressant, och hans gamla vänner blefvo
förtjusta öfver att åter höra honom
berömmas och fäste sig i allmänhet icke så
mycket vid anledningen, ty människorna bry
sig föga om idéer. Allt detta förstår jag
rätt väl; jag förstår blott icke hvarför jag
skulle vara med i jublet. Jag, som aldrig
har känt Strindberg, har heller icke
kunnat älska honom för hans egen skull. Jag
har i honom älskat och vördat de idéer,
som likt mäktiga stjärnor lyste öfver min
första ungdom, stjärnor som för mig i min
stora oskuld den dag i dag flamma klarare
än någonsin och hvilkas glans ännu
gläder mitt öga i vinternätterna, hur få och
obetydliga glädjeämnen det eljes finns i
denna värld och i den besynnerliga tid i
hvilken vi lefva.
Ninguno, måhända fattar ni nu hur det
gick till, att vördnaden till sist tog slut
och att min ton blef litet bitter och kall,
när jag skref om Strindbergs väg till
Damaskus. Och kanske anar ni också redan,
att det hån, som kom in, icke så mycket
gällde honom, utan snarare er själf, vackra
okända mask, och edra bröder och systrar
i den nya Strindbergsreligionen, en
religion som, jag tillstår det, för mig är så
svårtillgänglig att jag nästan föredrar
augs-burgiska bekännelsen.
Hjalmar Söderberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
