Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Oktobernatten. Af Alfred de Musset. Öfversättning af Klara Johanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OKTOBERNATTEN.
22 5
Och sannerligen om jag vet hvad
olycks-aning
min febertrötta själ med trolldomsmakt
betog.
Min rädsla lystrade ej till förnuftets
maning,
och med en rysning jag förnam hur
timmen slog.
Hon kom ej. Jag stod kvar och mina
blickar vände
mot husen framför mig och så mot
gatan ner —
den vanvettsglöd, som hon, den svekupp-
fvllda, tände
i detta bröst, du nu för första gången ser.
Jag höll blott henne kär, och döden syntes
lycka
mot att från henne skild få släpa fram
en dag.
Och likväl minns jag bur jag sträfvade att
rycka
i denna bittra natt mig lös från hennes
tag.
Jag hundra gånger falsk och trolös henne
nämde,
jag räknade ihop det onda hon mig bragt;
men ack, hvar fanns det hat ej hennes
’ skönhet tämde,
och hvilket raseri höll stånd mot hennes
makt?
Och dagen grydde. — Matt utaf min långa
vaka,
jag hade somnat mot balkongens balustrad;
när jag slog ögat upp, var solen vänd
tillbaka,
och blicken sömnyr flög längs efter
husens rad.
Och så med ens ett ljud, som hörs från
sidogränden,
förkunnar tysta steg, som närma sig min
port. . .
Gud, hjälp mig! Hennes gång—jag
känner godt igen den.
Hon träder in. — Hvar höll du till, hvad
har du gjort?
Hvad vill du? Svara mig! Hvad för så
dags dig åter?
På hvilken bädd har nu din vackra kropp
sig bredt?
Jag sitter ensam här, jag vakar och jag
gråter,
men du, på hvilken plats, mot hvem har
du nu lett?
Du falska, kommer du nu fräckt till mig
och bjuder
en mun, som än är varm af någon
annans kyss?
Hvad är det för en törst som hett inom
dig sjuder,
att du vill leka om den lek du slutat
nyss?
Vik hädan, lämna mig, du vålnad af min
kära!
Stig åter i den graf, som har dig hittills
gömt.
Låt mig förgäta helt, att jag har stått dig
nära,
och när jag minnes dig, få tro att jag
har drömt.
sånggudinnan.
Nej stilla, käre, jag besvär dig,
ditt tal mig med förfäran slår.
Jag bäfvar, när jag ser dig färdig
att blöda ur ditt gamla sår.
Så svårläkt var då denna smärtan!
Så tröga äro mänskors hjärtan
att hinna sitt eländes slut1
Men glöm och sök att öfvervinna
ditt grubbel öfver denna kvinna,
hvars namn jag ej vill säga ut.
diktaren.
Blygas må du, ty jag kände
ej förut till något svek,
innan du en vrede tände
intill vanvett med din lek!
Blygas må du, som förledde
mig med kärlekens försåt
och som dödens skugga bredde
kring min vårdags ljusa stråt!
Blicken ur ditt mörka öga,
leendet och stämmans ljud
ha mig lärt att akta föga
allt som bringar lyckobud.
Ungdom, som med fägring dårar,
har mitt olycksöde redt,
och jag tror ej mer på tårar,
sedan jag har dina sett.
Blygas må du, ty jag var ett
barn som världen ej förstört
och mitt hjärta oerfaret,
likt en knopp, som solen rört!
Det var svagt och obefästadt,
det var lätt att trampa ned;
kanske dock det varit bäst att
lämna kvar dess oskuldsfred.
Blygas må du, att du hällde
smärtans etter i mitt blod,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
