Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Oktobernatten. Af Alfred de Musset. Öfversättning af Klara Johanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OKTOBERNATTEN.
22 5
Och ser du icke då hur i det bleka ljuset
hon hvilar vid ditt bröst, i dina armar
tryckt?
Och om på stigen du förnumme
vingesuset
af ödet, följde du med jubel ej dess flykt?
Hvad klagar du då för? Ditt hopp ur
sin bedöfning
har väckts till stegradt lif af sorgens tunga
tryck.
Och hvarför skymfar du med hat din
ungdoms pröfning
och lastar smärtans kalk, som blef en
hälsodryck?
Beklaga henne blott, som lifvets läxa lärt
dig
ocli som dig invigt först i tårarnas
mystär;
hon är en kvinna dock, hos henne Gud
beskärt dig
att skymta genom ve hvad lyckan
innerst är.
Hon kanske höll dig kär, och när du
henne miste,
hon tyngdes af sitt värf att slå ditt
första sår.
Hon kände lifvet, du fick veta hvad hon
visste;
din hårda kunskaps frukt en annan
kvinna får.
Ja, hennes kärlek var en dyster dröm
som flydde,
hon såg ditt lidande och kunde blott
se på;
med orätt hennes gråt du som
förställning tydde —
och var den lögn, hon lärt dig kärleken
ändå!
diktaren.
Du sade sant, mitt hat är hädiskt;
en fasans rysning sammansnör
min själ, när denna orm förrädiskt
i hjärtat slumrande sig rör.
Så lyssna till mig nu, du höga,
var vittne till den ed jag svår:
nu vid min käras blåa öga,
vid firmamentets blåa sfär;
vid glansen af den himmelsgnista,
som efter Venus fått sitt namn
och likt en pärla, som vill brista,
ses skälfvande i rymdens famn;
vid Skaparns godhet, evigt samma,
och vid naturens majestät
och vid den stjärnas blida flamma,
som lyser vandringsmannens fjät;
vid all den fägring våren bjuder,
vid skog och fält och äng och blom,
vid safven, som i alltet sjuder,
vid lifvets krafters rikedom
jag vill hvart spår ur minnet jaga
utaf min galna kärleks glöd,
och denna gåtfullt dunkla saga
skall slumra in i glömskans död!
Och du, som en gång stod mig nära
i innerligt och ljuft förbund,
dig vill jag glömma och beskära
förlåtelse i samma stund.
Förlåt du ock! — Så må den brista,
den länk, som fäste själ vid själ.
Tillika med en tår, den sista,
tag mot mitt yttersta farväl.
— Nu vill jag diktens värld beträda,,
du blonda drömmerska, på nytt!
Låt oss nu åter muntert kväda,
som innan vår mot höst blef bytt.
En doft af morgonen som nalkas
far öfver gräset som en fläkt;
låt oss bland blomstersängar skalkas,
när först min älskade vi väckt.
Naturens evigt unga änne
ses fälla sömnens vallmokrans;
vi vakna upp till lif med henne
vid solens första morgonglans.
KLARA JOHANSON.
Ord och Bild, io:de årg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
