Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ur bokmarknaden. Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240
B. H. B.
om poeter, som kunna sina lexor, och i
putsad formgifning och melodiskt fall på
versen äro de allra flesta hr Ossian-Nilsson
öfverlägsna. Men det . är heller icke detta
han söker. Han målar hårdt och bredt,
ljus och skugga skarpt mot hvarandra, i
ett slags svart- och hvitt-manér. Mycket
är, som sagdt, omoget, och hans konst
behöfver slipning. I de Fem dikter, som
han låtit trycka särskildt, hvar och en med
en vacker och stämningsfull litografi af E.
Norlind, är det som man kunde spåra
ansatser till en mera behärskad form. De
bägge bästa af dem, Antinoos och Ovidius
af Tomi, fastslå hans begåfning utan att
gifva något öfver eller ens jämnbördigt med
det kraftigaste i Masker.
B. ff. B.
Mikael Lybeck: Den starkare. Helsingfors,
Waseniuska bokhandeln.
Den lilla stramt hållna novellen med
sin lifliga stil och sina dramatiskt
tillspetsade situationer är ett betydande arbete.
Ämnet har gamla anor. Det är historien
om hur människolycka och
människoberäkningar brytas ner af det inom oss, som
väller ur okända djup, och hur den klaraste
tanke, den kraftigaste vilja tillsammans icke
förmå hålla dessa hemliga makter stången.
Här är det nu en trettioåtta års man,
ingeniör Robert Viding, en allt igenom nobel
och manlig karaktär, en vaken intelligens,
en sällspordt lifsduglig och öfvertygande
personlighet. Till alla hans präktiga
egenskaper kommer så. den styrka han besitter
genom kärleken, och ändå måste han se
sin älskade ryckas från det lif, som är
hans, och glida öfver i skuggorna utan att
han förmår det minsta. Hon är en rik
konstnärsnatur, Edit Hernmark, full af lifs-:
lust och kvinnlig charme, och hon har
många förutsättningar att förgylla tillvaron
för Viding och sig själf. Men på botten
af hennes väsen slumrar det okända; ett
hemskt barndomsminne har en gång gifvit
henne liksom systern en stöt, som slungat
den sista i religionssvärmeriets armar. Edit
har lyckats rädda sig eller åtminstone
inbillat sig vara räddad genom sin starkare
natur, sina konstnärsdrömmar och nu senast
kärleken till Viding. Men novellen visar,
hur hon gjort upp räkningen med sig själf
för tidigt. Lifsångesten och själfuppoffrings-
tankarna bryta ut igen på den hemska
resan till dödsbädden på Vidingsfors, där
gamla fru Viding, Roberts mor, sträfvar
mot slutet. Det har händt mycket under
sonens långa bortvaro i utlandet. I de
tysta rummen, där ensamheten,
ålderdomen och sjukdomen gradvis brutit lifvets
makt, har den stora farsoten från
vintermörkrets land hållit sitt inträde, och
Vi-dings hemliga fruktan under resan
besannar sig: modern, hans ideal i själsstyrka
och tankeklarhet, har fallit offer för den.
Det öde, mot hvilket hon stridit ett lif
och som nu går till storms mot Edit, har
i. boken fått till representant en
afsigkommen huslärare, Kurt Hedelius, en
komposition af hysteri, kolportörspatos och
åtskilliga ganska jordiska böjelser. Och
denne blir segraren. Det är för sent att
rädda modern, och kampen om Edit tar
icke lång tid. Viding, som med sin öppna
natur föraktar alla konstgrepp, när det
gäl-lar att öfvertyga, som vill låta sin älskade
segra själf, viss om att den segern är den
enda beståndande, ställer henne inför valet
utan många ord — och förlorar . . .
Så har allt hvad vi sammanfatta under
begreppet människoideal: tankeljus,
karaktärsstyrka och sund, uppriktig känsla, så
har allt detta dragit det kortaste strået.
Hvarför? Författaren ger oss intet svar,
därför att intet finns att gifva. Han
skildrar ett stycke lif och det tragiska i att
vara byte för makter, som vi icke kunna
förklara och därför icke häller dela sönder,
han visar det frö till själfförstörelse vi bära
inom oss, den ensamhet, i hvilken vi dock
alla till sist lefva, och hur litet vi förmå
äfven öfver dem, som. vi gifvit och som
gifvit oss det högsta människorna kunna
skänka hvarandra. Boken gömmer på ett
bittert vemod i en sober och konstnärligt
behärskad form. Scenerna stå skarpt och
säkert uppritade — det borde vara en
ganska tacksam uppgift att dramatisera
novellen —, och det är särskildt i
skildringen af resan med den växande ångesten
hos Edit och med mörkret och
snölandskapet susande förbi kupéfönstren i evigt
enahanda en »uhyggestemning», som biter
sig fast. Stilen är en impressionists och
för emellanåt, som t. ex. i afsnittet om
Vidings barndomsminnen, tanken på Bang.
B. ff. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
