Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Något om Hans Thoma och hans konst. Af Sigrid Platen. Med 15 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
270
SIGRID PLATEN.
hans pensel sedermera så mästerligt
frambesvurit. Själf har han målande
beskrifvit dessa fridfulla barndomsdagar, när
den vetgirige gossen med lätthet
tillägnade sig allt det vetande den enkla
byskolan hade att gifva. »Den (skolan)
lämnade mig mycken tid öfrig», säger
han, »att iakttaga allt det ljus och alla
de färger, hvilka timmarnas växling
frambringa under dagens lopp. Hvilken
rundlig tid hade jag icke att beskåda
molnen, som från höjden simmade ned i
dalen eller nedifrån drogo sig uppåt
bergen med skuggorna i hack och häl efter
sig — allt det där såg jag så tydligt,
långt innan jag hade en tanke på att
måla någonting dylikt. Denna seendets
förskola varade till mitt tjugonde år, då
först kom jag till konstakademien, och
sedan led jag årslånga kval för att
förena det sedda med det inlärda» .. .
Och det skulle ej heller lyckas. Den
»långsamma utveckling» och det »flitiga
tillväxande», hvilka båda i förening han
senare prisat som det väsentligaste för
en konstnärs daning, kom honom
därunder till del, men hvad han lärt i
»seendets förskola» kunde ingen akademi
utplåna. Det satt kvar likt bilden på
fotografens känsliga plåt. Och denna
inre bild af naturens tåliga väntan och
upphöjda ro gentemot människolifvets
beständiga oro och »jagande efter vind»
har tryckt sin prägel på Hans Thomas
konst, ja på hela hans personlighet. Från
den stund, då den unge bondsonen från
Schwarzwald genom flera välvilliga
personers medverkan blef satt i konstskolan
i Karlsruhe, blef hans lif en oafbruten
strid mot öfvermakten om hans egen
konstnärsöfvertygelse. Men denna strid
var endast en yttre, i hans inre rådde
från första början full klarhet. På tal
om dessa sina ungdoms- och läroår, dä
man förgäfves sökte utså tviflets frön i
hans sinne, skrifver han i ett mig före-
liggande bref: »Någon inre ’Sturm-und
Drangperiod’ har jag egentligen aldrig
haft. Jag har blott innerst alltid
förblifvit mig själf lik. Utifrån har jag
visserligen blifvit ’bestormad och trängd’,
emedan man besynnerligt nog alltjämt
vill bestrida konstnären rättigheten att
vara sådan han en gång är. Och man
tyckes mena, att han är till endast för
att säga, bestyrka eller upprepa det som
öfverenskommelse, fördom och
uppfostran en gång för alla fastslagit som
allena gällande» — — —
Den unge konstnären hade emellertid
mod att gä sin egen väg. Under sina
välvilliga lärares ledning hade han
ärligt bemödat sig att måla »akademiskt»,
men i hans slutna konstnärssjäl rädde
hela tiden en stadig inre opposition.
Där, i »den hemliga ateliern», målades
helt andra taflor i naturens solklara,
jublande färger, och under sommarferierna
i hemmet frammanades de med lust och
glädje på duken. Där lärde han på egen
hand skildra den Schwarzwaldnatur,
hvarur han alltjämt med förkärlek hämtar
motiv för sina skönaste taflor. Men
dessa numera så oskattbara dukar
hopade sig då år ifrån år i hans atelier och
bortvisades gång på gång i
förtrytsam-ma ordalag från utställningarna.
Allmänheten hade ju aldrig förr sett
någonting dylikt, det var ju icke konst
utan — natur! Och Thoma kunde
undvara dess gunst. All den förståelse han
behöfde fick han af en liten krets
vänner och beundrare, och skapandets glädje
var dagligen öfver honom. Under denna
den allmänna oppositionens väl dock
tämligen bekymmersamma tid skrifver
han till en vän: »Jag måste dag för dag
arbeta flitigt, ty jag har en mycket ifrig
beställare, som alltid vill ha nya taflor
och aldrig kan få nog. Han heter —
Hans Thoma.»
Långsamt och ihärdigt arbetade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
