Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Den helige kammakaren. Af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286
OSCAR LEVERTIN.
blef Pisa knäckt, och nu härskar skräcken
i staden med de sju vägarnas torn.
Men, o Siena, i dag är din tärning
kastad, du fåvitska, som ligger på din
kulle som på ett bolster och bolar med
kejsare och påfve. Med kam utaf horn
ville du inte kamma dig, du skulle hafva
sköldpadd och pärlor i ditt af salvor
drypande hår. Men jag säger dig, att du
skall i jämmer dö, därest ej du ödmjukar
dig inför Herren och reder ditt hår med
den kam, med hvilken Guds fattiga och
sjuka kamma vår Herres löss.»
Så lyfte han kaninskinnsmössan och
kammade sitt stora, orediga hår.
Glöden kolnade under buken på pannan.
I den svarta verkstaden lyste den helige
kammakarens bleka dödskallehufvud och
röda mun.
Men Mariotto hade blifvit iskall ända
ut i fingertopparna, där han stod tryckt
mot husväggen. På ben, som ville vika
sig under honom, stapplade han
darrande i alla leder hem genom den mörka
gatan.
Dock midt i den stora jämmern fanns
det också hjärtan, vilda af glädje, för
hvilka hemortens olycka var en söt musik.
Det var de guelfiska adelssläkter, som i
nio år måst böja ryggen under
Proven-zanos folkvälde men i hemlighet hvässat
sitt hat, som en i lönn slipad knifsegg.
Nu andades de ut och fattade i jubel
svärdfästena. Men högst af alla jublade
Sapia Bigozzi, ehuru hennes man i
lifstiden tillhört ghibellinerna. Hon var änka
och hade aldrig haft några barn. Hennes
sköte var slaget med ofruktsamhet, och
när hennes själ kom till världen, bodde
redan afunden inom den, liksom masken
i ett kärnhus. Sapias första
barndomsminne visade bilden af henne själf, nyss
fem år gammal, lekande med sin flera år
äldre syster, den rosiga Vanna. Själf
var hon blekkindad och smal med stridt
svart hår. För att roa henne löste Vanna
ur gördeln sitt spänne med blå safirer
och lät det blänka i solen. Då kände
Sapia sina fingrar plötsligt kallna, det
stack hårdt till i hennes bröst. Innan
hon själf visste hvad hon gjorde, hade
hon tryckt spänntaggen in i systerns
arm, så blodet sipprade fram. Hennes
moder agade henne. Men hvar gång hon
såg en lekkamrat bära ett nytt smycke
eller en dräkt, som öfverglänste hennes,
kände hon samma stygn i bröstet.
Fingrarna blefvo kalla och fuktiga. Hon måste
pressa armarna hårdt mot kroppen för
att motstå lusten att öfverfalla och slå.
Sedan blef Sapia en smärt flicka med
en förvuxen ynglings gestalt och ett
skarpskuret elfenbensansikte under tjockt, svart
hår. De färglösa ögonen lägo beslöjade
djupt in i ögonhårens skugga, och
munnen var blek och sluten. Sapia Bigozzi
talade fåmält och långsamt, vägande
hvarje ord, rädd att förråda sig själf.
Ty inom henne brände alltjämt samma
förtärande gnista. Sapia afundades all
glans och lust i Siena, männens makt,
springare och harnesk, äldre kvinnors
brokad och företrädesrätt vid
gästabud och i kyrkbänk, väninnornas
rodnande kinder och lekfulla gäng. Hon
afundades alla steg, som brådskade ner
för gatan, där hon bodde, till lust och
glädje, kärleksvisan, som i kvällen steg
mot andras fönster, hvarje namn, som
nämndes till hyllning i sång och
samspråk.
Ensam skred hon öfver Sienas gator
och hade hårdt virad om armleden
guldkedjan, med hvilken hon höll sin
sällskapsfågel fjättrad. Den hvita papegojan
satt på hennes smala, sluttande skuldra,
brynte näbben mot guldlänken, pladdrade
oförtrutet och häcklande i hennes öra.
Men när kvällen kom och Sapia steg i
bädden, kröp den långa flickan ihop som
en lamslagen, med benen uppdragna under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
