Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Den helige kammakaren. Af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN HELIGE KAMMAKAREN.
289
liksom en orm som vill stinga. Men
Ghinibaldo bara skänkte och diktade, och
stolt som eröfraren af ett svårintagligt
fäste förde han Sapia till sitt hus.
Men framtiden vardt annorlunda än
Ghinibaldo drömt. Hans samlif med
Sapia blef en enda lång kamp, lik
bildhuggarens mot blocket, som icke vill foga
sig efter konstnärens hand och skänka
honom den skapandets härskarglädje, utan
hvilken lifvet förfryser i hans bröst. Länge
sökte Ghinibaldo narra sig själf och låtsas
tro, att Sapias motstånd blott var en
mask, som, när han minst väntade det,
skulle falla och visa den vunna
kvinnans hängifvenhet. Han inbillade sig
vara letaren i en gömlek. Ju skickligare
hon gömde sig, dess sällare skulle
stunden blifva, då han fick sträcka ut
armarna och ropa: Se, nu är du fången,
dyra, och måste lyda din herre! Men
den stunden kom aldrig. Sapia förblef
den hon alltid varit. Oåtkomlig skred
hon genom rummen, och äfven när
Ghinibaldo höll henne i sina armar läste han
i hennes mätta leende hennes innerstas
fiendskap och förbehåll. Tjänarna älskade
honom och dröjde så länge de kunde i
hans närhet. Husdjuren själfva skyndade
mot honom, när han nalkades. Sapia
’ensam satt för sig själf. Förgäfves fäste
Ghinibaldo dag för dag allt kostbarare
bete af känslor och tankar på kroken,
med hvilken han ville fånga henne. All
denna gifmildhet, mot hvilken hon intet
hade att bjuda i genskänk, kränkte henne
blott. Hennes köld blef henne dyrbar
som hennes egen naturs märke. Med
bitter stolthet höll hon fast vid sin
bundenhet och sina baktankar, och med samma
dunkla afskildhet låg ständigt skuggan
öfver hennes anletsdrag.
Tiden gick. Hela Siena försvann för
dessa två viljor, hvilka dygnet om
brot-tade sig trötta. Tysta sutto de och sågo
Ord och Bild, io:e årg.
timmarna dö i förmiddagens moln eller
i eldstadens kolnande glöd. Hvad
vidkom dem alla de andra? Där gingo
Sienas damer förbi i guldstyfva dräkter.
Blott Ghinibaldo sträckte ut handen, skulle
de komma. Men det var henne, som
var bredvid honom och ändock så långt
borta, som han ville öfvervinna och
fängsla. Det var den dystra, den
ensamma, henne, han ville slita ut ur sin
aftonskugga och in i sin egen sol. Men detta
blef aldrig verklighet. Tiden gick. Med
ögon utan blick stirrade de utåt gatorna
som på en aflägsen värld, från hvilken
de voro utestängda i sitt slutna slott.
Lefde folket därute? Bullret från dem
trängde ditupp såsom drömmens
bjällerklang. Dockor tycktes människorna från
tornfönstren, ett sken all deras äflan.
Ensamt Ghinibaldo och Sapia lefde och
kämpade bröst mot bröst, förfröso och
förblödde under dessa års tvekamp i
de stora tysta salarna med de lyckta
dörrarna.
Tiden gick. Barn fingo icke dessa
makar, och de åldrades båda hastigt.
Nino, Ghinibaldos vän, kom aldrig mer
öfver hans tröskel. Det gick icke att
spela där — icke all tystnad passar för
musik. Ghinibaldo diktade dessutom icke
mera. Åtminstone förtrodde han aldrig
Nino någon ny ballad eller canzon. Men
en afton såg Nino Ghinibaldo på
vinstugan. Rödmosig och tung satt Sienas
forne lyckoprins vid sin tömda flaska
och tycktes söka läsa. sitt öde i sin hand.
Han följde med blicken den bleka
tvärskåra, som från Venusberget under
tummen lik en dolk skar af den korta, röda
lifslinjen. Nino ville undvika vännen.
Men med lallande röst ropade denne
honom an. »Nino, du är en äkta sångare,
du har öfvergifvit mig, sedan jag blef en
fattig man.»
»Du fattig, Ghinibaldo! Du skämtar.
Rikare laster än någonsin föra din fader
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
