Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Den helige kammakaren. Af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSCAR LEVERTIN.
290
Alessandros skepp från Wissent och
Brügge».
»Nej, Nino, jag har fattigdomen i
huset. Du vet hur det gick i det rika
Egypti land. De sju magra kreaturen
åto upp de sju feta och blefvo ändock
icke fetare».
Han skrattade hest och böjde åter det
tunga, redan lätt grånade hufvudet ner
öfver linjerna i sin kraftlösa, hvita hand.
En natt icke långt därefter for
Ghini-baldo upp ur sömnen som för ett
våldsamt stygn i bröstet. När han blickade
upp, såg han månstrimman flyga in i
rummet genom ett hål i fönsterluckan
och som en silfverpil nå fram till hans eget
läger. Han tyckte sig känna den kalla
pilspetsen tränga in i hjärtat. Innan han helt
lyft ögonlocken, trefvade han med båda
händerna på bröstet, som för att rycka
loss den sargande hullingen. Men udden
tycktes sitta obevekligt fast djupt in i
hjärtat, Ghinibaldo drog tungt efter andan
och nu först vaknade han riktigt och
satte sig upp i sängen.
»Luna», hviskade han, »är det du,
nattvandrerska?» Han log svagt och lät
det hvita månskenet bada panna, kinder
och mun. Det kylde och svalkade
underbart. Det var som kalla läppar kysst
honom till en frid högt öfver all
världens traktan. Stilla betraktade han Sapia,
som sof bredvid. Hon låg, som hon
brukade, på sidan, med benen uppdragna
under bröstet, det bleka hufvudet med
den skarpa teckningen in i kudden, och
det utslagna håret flöt deladt i två tunga
flikar på ömse sidor om axlarna. De
liknade ett par hopfällda, svarta vingar,
dessa breda strimmor af hennes hår.
I det hvita månljuset, som följde
hökdragen i anletet, i det djupa mörkret,
som eljes omgaf henne och gapade ur
hennes öppna mun, tycktes hon
Ghinibaldo förvandlad till en harpyia, en
grafvens och dödens varelse, som väntade
honom sofvande i hans säng. Men nu
vaknade i Ghinibaldo diktaren, som kan
se på sin egen sorg som från en annan
stjärna och för hvilken hans eget lif blott
är en dröm att skrifva vers om. Det kom
ett leende öfver de stora, trötta dragen.
Utan bitterhet, vekt och stilla hviskade
han för sig själf:
»Du svarta kvinnofågel, nu vet jag,
hvem det är jag velat tämja, och jag
sträcker vapnen. Hur skulle jag kunna
betvinga den aldrig någon lefvande
be-tvang? Med gamen, som hackade på
Prometheus’ lefver, är du i släkt, och
människorna nämna dig med många
namn. De kalla dig Glömskan, som
uppslukar allt, de starkaste tankarna, de
käraste ansiktena, de dyraste ederna. De
kalla dig Tiden, ockrerskan, som kräfver
år för dagar, hon som evigt bokför
den skuld, öfver hvilkens af betalning,
våra lif förgå. De kalla dig
Förgängelsen, det osynliga innersta i alla
element, som finns i älskog och vin
likaväl som i gift och plåga och som
långsamt suger märg och blod, intill dess hon
med en andning, icke starkare än ett
barns, släcker narrens och hjältens låga.
En och densamma är du med alla namn,
du nattens, mörkrets och jordens makt,
som aldrig blidkats af bön eller offer —
du som är äldre än lifvet och väldigare
än kärleken.» Så talade Ghinibaldo
halft på vers, såg med stora ögon sig
ikring i rummet, där hans far och mor
sofvit och dött, där han själf aflats och
kommit till världen, och lade sig stilla
ner i sin säng, med ansiktet vändt mot
Sapia och tinningen badad af
vinternattens månljus.
Ett par veckor därefter drog han
i fält mot florentinarna, hemfördes
dödligt sårad af sin väpnare och bars halft
medvetslös åter in i denna
sängkammare. Han hörde en kvinna i måttlös
ångest skrika hans namn, men ropet dog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
