Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Den helige kammakaren. Af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN HELIGE K AMMAKAREN.
295
•dok skymta i mörkret som vingar och
höra sången ur deras kyrka. Eller en
barmhärtig landtman fann henne utom
tullen och lät henne hvila som en
tiggerska på halmen bland kreaturen. Hvad
hon längtade efter de hvassa stråna
mot huden och att dela brödet med
hundarna! Så drömde hon, medan hon
i vanvettig ångest sprang längs
husväggarna. Men långt nere, där staden slutade,
i en svart gatkrök, kom ett ensamt
eldsken, som brann genom mörkret, henne
ändtligen att rygga till och stanna.
Röd flackade lågan af och till,
liksom ur ett halfsläckt bål ur en
jord-graf. Skenet drog henne närmare och
närmare, intill dess det föll mot hennes
fötter. Hon lutade sig fram och spanade.
»Piero, kammakaren», ropade hon högt,
seende in i hans verkstad. Hon kände
honom väl. Mer än en gång hade hon
låtit sina drängar kasta ut honom, då han
kom med sina hornkammar och sina
profetior. »Piero», upprepade hon med ett
ängs-ladt barns oöfvertänkta hopp. »Piero,
han är en helig man, han måste löna ondt
med godt.» I en plötslig ingifvelse steg
hon till dörren till hans verkstad.
»Piero, för Marias och Jesu skull, får
jag komma in!»
»Hvem är du?» frågade kammakaren,
där han halfsofvande ännu satt på
källarste-nen vid sin eldstad och med blodsprängda
ögon stirrade på ett stycke horn, som
mjuknade i koppargrytans kokande vatten.
»En osäll, en tiggerska, som anropar
dig om hjälp», svarade hon och kröp
in genom den låga dörren.
Nu föll eldskenet öfver hennes svarta
hufvud, i hvilkets lösta hår ännu lyste
ett par pärlor ur en brusten länk. Det
fanns icke en blodsdroppe i hennes
ansikte. Det lyste likblekt tvärs igenom det
röda eldskimret. Högt upp till midjan
hade det stänkt smuts och blod öfver
hennes gyllene kjol. Hon böjde
hufvudet djupt ner mot bröstet och darrade.
»Nej, jag känner dig», svarade
kammakaren och reste sig, tunn och
utmärglad, i källaren.
»Du är Sienas högmodigaste dam, du
är den afundsamma Sapia, den fördömda,
kvinnan utan hjärta.»
»Jag är den afundsamma Sapia, den
fördömda, kvinnan utan hjärta», upprepade
hon. Orden kommo på läpparna djupt
inifrån hennes inälfvor. Hon kände det som
hon segnade mot marken af förtviflans
skam men på samma gång som om en
bulnad gått sönder, hvilken oaflåtligt värkt
och sönderfrätt henne under åratals år.
Kammakaren sträckte ut sina tunna
armar genom mörkret. Hans lilla
död-skallehufvud skakade, när han talade
under den hvita skinnlufvan, och i
skjort-sprundet lyste ärren på hans bröst som
blodsdroppar. Han såg ut som en
half-bländad apostel från öknen, den där
sofver i sanden, äter spindlar och syrsor och
talar med Herran i morgonrodnaden.
»Sapia vill du varda den uslaste af
Herrens tjänstekvinnor, hon som
förkastad ber om förnedringens nåd och pinor?»
»Ja, det vill jag.»
»Sapia, vill du äta ur hon med
grisarna, tvätta trålarnas skabb och säga
till de spetälske: Kommen, I afskydde,
att jag får tvätta edra sår.»
»Ja, det vill jag.»
»Sapia, vill du lösa ditt hår, och låta
mig reda det med den kammen, med
hvilken Guds fattige kammar vår Herres löss?»
Kammakaren lyfte en hornkam från
golfvet och höll den i eldskenet.
Då slet Sapia de sista pärlorna ur sitt
hår och föll med en suck af frid på knä
mot stenen. En glans som af en dags
döende solstråle lyste öfver hennes ansikte,
då Piero kammakaren med sin förtorkade
gula hand förde kammen genom hennes hår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
