Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Vilhelm Herold. Af Gustav Hetsch. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2g8
GUSTAV HETSCH.
herr herold som torrido i »på sicilien».
familj till viljes, hvilken önskade få -honom
ut på landet som biträdande lärare. Men
innan han helt uppgaf sina
konstnärsdröm-mar, ville han dock ännu en gång försöka
sin lycka, och för att få rent och klart
besked om hvad han dugde till gick han
upp till gamle N. W. Gade.
Professorn var mycket vresig, när han
kom, och det såg till en början ut som
om besöket skulle bli lika kortvarigt och
resultatlöst som på sin tid audiensen hos
kammarherre Fallesen. Men så fort den
unge mannen kommit i gång med att
sjunga, lyckades han med sin stämma alltmer
väcka Gades intresse, och efter utgången af
denna visit kunde han icke längre tvifla
på att han borde stanna i Köpenhamn och
fortsätta sina sångstudier.
Kungl, skådespelaren P. Jerndorjf, som
är en mycket musikalisk man, erbjöd
honom, då Allen rest till Amerika, sin
kunniga handledning, undervisade honom i tre
år, under hvilka han på alla sätt var
honom en god vän, och lät honom aflägga
prof på teatern. Men den, som skulle få
äran af att ha utbildat Herold, var pro-
fessor Leopold Rosenfeld, som efter att
under ett år ha arbetat med honom på
den af Allen och Jerndorff lagda goda
grundvalen lät honom profsjunga på kungl,
teatern.
»Jag var naturligtvis oerhördt nyfiken
på det intryck jag skulle göra på de höga
herrarna», har Herold nyligen själf
berättat om sin första stormlöpning mot teatern,
»och då en af mina vänner, som menade
mig riktigt väl, rådde mig att anlägga en
stramt militärisk hållning för att dymedelst
behaga kammarherre Fallesen, som ju var
gammal öfverste, gick jag åstad och lät
maskinklippa mig.
På teatertrappan mötte jag Jerndorff,
som den tiden var min lärare, och när
han fick se mitt maskinklippta hufvud, som
närmast liknade en af de perukstockar man
brukar se i frisörernas fönster, slog han
ihop händerna och jämrade sig: ’Men
Herre Gud, så ni ser ut!’
Efter profvet stod jag jämte en annan
supplikant, en af mina nuvarande kolleger,
som likaledes aflagt prof, inne i
skådespelarnas foyer, och vi bidade i spänning
vår dom.
Jag tyckte det varade en evighet, men
slutligen knarrade det i korridoren utanför,
och kammarherren visade sig i dörren.
Med små, trippande steg och med
vänstra axeln i vädret passerade han förbi
mig fram till min kamrat i lidandet,
hvilken han rosade i förekommande tonfall
såväl för hans röst som för hans vackra
yttre: ’Ni kan säkert bli till gagn för
teatern’, sade han. ’Ni har en bra röst och
en fördelaktig teaterapparition, ni är ju
storväxt och tar er trefligt ut ■— det skall
nog bli något af er! Kom ni nu i
morgon ner till mig på mitt ämbetsrum, så
talas vi närmare vid’.
Hvarpå han åter passerade förbi mig
och ämnade gå sin väg.
I dörren kom det emellertid för
honom, att det fanns en till att expediera,
hvarför han vände om och kom tätt inpå
mig. Han betraktade noga mitt hufvud,
både framifrån och i nacken, och
grymtade: ’Jo, ni har ju verkligen hår på
hufvudet, jag trodde ni var alldeles skallig.
Det sade jag också till de andra därnere
på parkett . . . Nå ja, ni kan komma igen
en annan gång!’ Och så försvann han ut
genom dörren.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
