Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Eva Vigström. Af Henrik Wranér. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
HENRIK WRANÉR.
Nanna» (1880), »Från slätt och skogsbygd»,
»Midt ibland oss», »Solsken» m. fl. Och
trogen den varma känsla, som oemotståndligt
drog henne till barnen, utgaf hon
»Hvitsip-pan», tidning för barn, hvilken efter två
års tillvaro 1873—74 och en paus af 10
år åter uppstod 1884 för att sedan gå till
hvila 1886. Åren 1877—90 biträdde hon
också som lärarinna vid en privat flickskola,
som en af hennes döttrar uppsatt i
Helsingborg.
Om Aves skönlitterära alstring, för så
vidt denna går utom folklifvet, är det
måhända ej lätt att rätteligen döma: mången
ansåg nog, att här och där en mera
ensidig syn på tingen kunde skönjas, helst
sedan hon under resor i Danmark kommit
i tillfälle att studera folkhögskoleidén.
Sorgen, som sällan går diktarens hjärta eller
dörr förbi, klappade väl äfven på hos A ve;
men slapp den in, hade den nog också
med sig den tvillingbroder, som kallas
religiös tröst. Den satte märkbart sin prägel
på de många arbeten, som hon under de
senaste åren strödde kring sig i tidningar,
kalendrar och tidskrifter, och i hvilka ibland
det konstnärliga intresset fick träda
tillbaka för filantropi eller
kvinnosaksfunderingar.
Emellanåt uppdök emellertid äfven i
dessa en glimt af Aves rosenfärgade
barndomsminnen. Ibland kom en
herregårds-sägen, stundom en reminiscens ur
svartkonstboken. Det var på detta område Ave
var störst, och här har den skånska
folkdiktningen ingen större samlare att uppvisa
än hon var.
»Skånska visor, sagor och sägner »(1880),
»Folkdiktning» (1881 — 82), »Sagor och
äfventyr upptecknade i Skåne»
(Landsmålsföreningarnas tidskrift 1884) må framhållas
som prof på denna hennes kulturela
missions lösning. Det bör kanske tilläggas, att
Ave ej just var någon vän af den moderna
tidens sträfvanden och måhända minst af
den nyare folkskolebildningen: denna senare
jagar bort en mängd af forntidspoesi,
isynnerhet den något skrockfullt färgade, och
i stället bjuder den grammatik och
katekes-Plugg.
I ett bref af 1879 till den, som skrifver
dessa rader, säger hon om sitt första arbete
i denna nya riktning några ord, som
måhända kunna intressera de många vännerna
af hennes författareskap.
— — — »Det kommer troligen att väcka
häpnad — kanske tvifvel — hos de verkligt bildade
klasserna, att så mycken hedendom ännu lefver bland
oss, icke endast bland allmogen utan äfven bland
folk med s. k. bildning. Kanske skall det äfven
väcka undran, att jag hvarken förklarar eller
protesterar mot all »denna sorgliga vidskepelse», som
den flacka rationalismen kallar det. Men det
kommer mig ej vid. Hvad jag å ena sidan vill, är att
bevara vår rika skatt af folkdiktning, och å andra
sidan tror jag mig böra lämna folkupplysningens
vänner ett någorlunda klart besked om den obrutna
jordmån de sträfva och odla; ty känna de ej den,
är deras såningsarbete gjordt för himmelens fåglar.
Men jag vill visa denna mark med sina vackra, vilda
blommor, sin frodiga växtlighet — de giftiga
växterna vissna af sig själfva, då odlingens plog går till
folkets friska hjärterötter. Den första grunden till
en sann bildning, tror jag, bör hämtas ur folkets
egen diktning, från dess känslas friska källsprång.
Vidskepelsen dör ej ut för det den hånas eller
öfveröses eller rättare öfverklistras med den s. k.
tidsenliga bildningens tunna bladguld. —• — —1
Detta lilla utdrag må ock utgöra prof
på hennes brefstil, hvilken för öfrigt var i
hög grad humoristisk, när det erbjöds
tillfälle därtill, om det ock ligger utom ramen
för denna lilla runa.
Men det är just med hänsyn till Aves
betydelse i egenskap af samlarinna af skånsk
forndiktning som jag ville tillägga några
ord. Skånska landsmålsföreningen i Lund
lade sin plikt likmä.tigt en ståtlig krans på
Aves graf. Jag skall där lägga en enkel
blomma, men den är sprungen fram på
folkets egna läppar.
Som ung student genomvandrade jag
nästan alla Skånes socknar för att studera
dess folk och göra lite samlingar. Men
hvart jag kom, hade Ave varit före mig,
och när jag lyckats få en gumma in i
hörnet mellan ett fläskafat och en filbunke
och tänkte pumpa henne på »gamla
historier», så sade hon vanligen med ett klipskt
leende:
— Jaså, han ä ute i samma ärende som
Helsingborgsfrun r
När jag hört dessa ord ett par tjog
gånger, skref jag mitt första bref till Ave,
och gudarna vete, om det inte började med
mottot: »Där Attila dragit fram, spirar
ingen blomma mera opp.» Att svaret blef
roligt och hjärtligt är nu sin sak, men här
må inflyta hvad en skånsk gumma sade
om Ave, säkerligen den bästa karaktäristik,
som från folkmun kommit henne till del.
»Jaså, den därna frun? Jo, han kan tro, det är
en märklig människa. Hon ska vara döpt till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
