Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Sönderjyllands betydelse för den danska kulturen. Af Georg Brandes. Öfversättning från förf:s manuskript af G. M. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SÖNDERJYLLANDS BETYDELSE FÖR DEN DANSKA KULTUREN.
307
stark påverkan äfven från England.
Sön-derjyllands af läget hänvisade uppgift
var däremot den, att göra oss delaktiga
i de stora kulturrörelser, som kommo
söderifrån, i synnerhet från Tyskland. På
ett enda område, det teologiska, kunna
vi bäst följa med, huru tre gånger i vår
nyare historia andliga strömningar i
Mellaneuropa hos oss representeras af
sydjutar.
Jag vill först omnämna pietismen,
hvilken man visserligen, dä den fick makt,
kan förebrå mycket, men som
otvifvelaktigt betecknade ett stort framsteg i
riktning mot en personlig kristendom, i
motsats till den (200 år efter Luther)
dogmatiskt stelnade rättrogenhet, hvilken
ju också förföljde pietister lika häftigt
som ateister. Pietismen häfdade, att
dogmtron icke var nog, det afgörande
var lefvernet. Mot den »rena tron», den
sandtorra öfvertron, ställde den det rena
lifvet, det inre lifvet, det personliga
förhällandet till lifsuppgiften, innerligheten.
Den var — ungefär som 100 år förut
puritanismen i Storbritannien — först
en opposition mot statskyrkligheten. Först
småningom blef pietismen lifsfientlig,
konstfientlig, skenhelig och hycklande.
Hos oss representeras den i alla sina
former af sydjutar. I sin bästa skepnad
af de tre bröderna Brorson och diktaren
Ewalds fader, prästen i Höjer; mer
betänklig blir den hos Erik Pontoppidan,
som utan att själf vara sydjute tillägnar
sig läran under sitt långa uppehåll i
Sönderjylland, och verkligt afskräckande
representeras den af Kristian den sjättes
kände hofpräst Bluhme, en sydjute.
Senare betecknar rationalismen ett
nytt teologiskt framsteg. Den gjorde
gällande, att intet ord af kristendomen
är oss omedelbart öfverlämnadt af Jesus
själf, att det dogmatiska i skriften nästan
helt och hållet härrör från en apostel,
hvilken aldrig har sett eller hört Jesus,
och att Skriften är afsedd för varelser
som äga och begagna förnuftets ljus.
Genom historisk kritik bör därför dess
äkthet bevisas, genom filosofisk kritik
dess innehåll pröfvas. Sann religion och
sundt förnuft kunna icke strida mot
hvarandra.
I Danmark representeras denna
riktning i sitt känslolif och sitt förståndslif
liksom i sin begränsning af sydjutar.
Biskop Boisen, stamfader till den kända
grundtvigianska familjen, var sydjute.
H. G. Claussen, de danska prästernas
ledare mot Grundtvig, då denne började,
var det äfven, och hans ande går igen
i hans berömde son Hans Nikolaj
Claussen.
Holmens prost Gutfeld, också från
Slesvig, betecknar riktningens andefattiga
predikostil.
Men också nästa stora andliga bölja
kom till Danmark öfver Sönderjylland,
den af Hegel påverkade s. k. spekulativa
teologien, som år 1840 här i landet
representeras af slesvigaren Martensen,
hvilken först hade fördjupat sig i tyska
mystici men sedan antog tidens
själfullaste uppfattning af dogmatiken. Han
fick, som bekant, en dittills okänd
tillströmning af studenter till sina
föreläsningar.
Dock, hvad som på detta
gränsområde emellan känslolif och förståndslif
nått till oss öfver Sönderjylland är
försvinnande och likgiltigt i jämförelse med
sydjutarnas betydelse för dansk
skönlitteratur i det adertonde århundradet.
Jag nämner då först med värme H.
A. Brorson, psalmdiktaren, pietismens
representant i dansk poesi. Jag ser rent
konstnärligt på honom. När man
betänker, att hans lefnad infaller blott tio
års tid efter Holbergs, måste hans
öfverlägsenhet kallas utomordentlig. —
Som man vet, var han mycket
musikalisk, och man spårar tydligt, huru han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
