Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - »Lad-patron.» Af Laura Fitinghoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ensam så. Det fanns väl knappast ett
kvinnfolk i hela socknen som skulle ha
kunnat finna sig i det.
Men Utsocknes-Maglena var inte heller
lik annat folk. Mager var hon, med
stora hålögon. Man skulle rent af ha
kunnat tro, att hon gråtit sig till dem,
om man inte påtagligen sett och vetat
att hon var en bergad gammel jänta,
och hva’ skulle en så’n ha att gråta
för! Små händer hade hon och lent,
brunt hår, som gick som vågor öfver
pannan, slät och hvithyllt, så gammalt
och rynkigt hennes anlete i öfrigt var.
Och ändå kan en tro: så vek och
skrabbig som hon var, så hade hon
ingen som högg ved åt henne, utan
vedhopen ute i lidret den hade hon huggit
upp själf. Och kryddgårdsspjälskranket,
som var så grant som om det hört till
den finaste herrgård, det hade hon också
fått ihop själf. Till och med den nya
förstugukvisten med grönmålade små
bänkar hade hon snickrat och målat.
Hvem skulle annars ha gjort det?
Hon lejde ju aldrig något folk och
hälsade inte på en enda en vid kyrkan,
som om hon hade varit bekant med
dem. Men där satt hon på sin plats
långt framme i kyrkan, grant klädd i
klädeskappa och hillermuff, boa och
finaste silkeskläde på hufvudet, lika väl
som Lad-patron nu på senare år satt i
sin vrå nederst i kyrkan, mager äfven
han, med hålögon, som liksom djupnat
genom sorg. Folk, som sågo det, togo
sig icke när af hans bedröfliga utseende.
»Latmasken, han iddes inte ens gå ut i
gårdarna och få sig en matbit. Kajsa
Babba fick dra försorg om honom, hon!
Ja, det var en karl!»
Det var nog inte för roskull som
han för flere år se’n blef nästan körd
ur tjänsten hos en af de mäktigaste
storbönderna, som ändå hade stått ut med
honom i tio år. Det var ändå i
Utsocknes-Maglenas fars hem han tjänat och
därifrån han blifvit bortkörd, så att hon
visste nog så väl hvad han gick för hon,
fastän hon, så rik och stursk som hon
var, aldrig talade om något för någon
enda människa.
Smittkopporna började gå det året,
och Kajsa Babba tänkte ibland, att
Utsocknes-Maglena inte skulle vara fullt så
folksint, om hon finge dem, där hon satt
ensam i lillstugan bakom bärget. Det
kunde nog ingen veta hvad som skulle
kunna komma att ske hos henne heller,
ty länsmans Gertre hade tre kvällar å
rad sett fegljus öfverst på bergåsen,
och däråt hållet bodde intet annat folk
än Utsocknes-Maglena.
Kajsa Babba kände sig ändå liksom
lite »fäjen» (nöjd) invärtes, när hon hörde
det där språket om »fegljuset», fastän
hon bå’ suckade och snöt sig i
kjolkanten och var andäktig, när hon hörde
folk lägga ut om »hvad som var i
vänte» oppe i berget.
Men när Ecke, gubben hennes, inte
kom hem på tre dygn, så började hon
dra’ väder af att fegljuset kanske gällde
honom. Inte blef hon just sörjande, när
det kom för henne, att han kanske råkat
i olycka under det svåra snövädret midt
oppi juldagarna, men så mycket folkvett
hade hon, att hon med sörjande uppsyn
och gråtande tårar pulsade i väg ner
till prostens och länsmans och i
förbifarten till alla närgränsande gårdar, för
att där uppträda med en alldeles ny
och spännande historia, hvilken hade
till följd att hon midt i helgen fick till
stånd en ganska vacker skallgång efter
»stackarns döda kropp».
Karlar klefvo i väg uppåt berget i
höga, nysmorda becksömsstöflar eller
rände kring på skidorna i snövallarna.
Ingen brådska gjorde de sig. En dag
gick nog utan att de sett spår af Erik
Nordin — hans ursprungliga namn, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
