Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ett besök på Östergötlands museum. Af Osvald Sirén. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
332
OSVALD SIREN.
de innehållsrikaste minnena från hans resa
otvifvelaktigt voro just de stunder han
tillbragte i det anspråkslösa lilla museet. Och
får han då tilläfventyrs någon kännedom
om museets tidigare öden och
tillblifvelse-historia, så skall han sannolikt icke kunna
undertrycka ett utrop af förvåning. Det
har kommit till stånd nästan uteslutande
genom en enskild persons uppoffringar
och outtröttliga arbetsenergi. I femton år
har nu kapten Anton Ridderstad varit
själen och hjärtat i Östergötlands museum,
ja, mer än så, han har icke blott varit
ledaren och den drifvande lifskraften, han
har äfven fungerat som utförande redskap
och arbetare vid hvarje syssla utan
undantag, ty ända hittills hafva museets finanser
icke tillåtit anställandet af något biträde.
Måhända förtjäna några fakta ur museets
tidigare historia anföras för att närmare
belysa och bekräfta ofvan antydda förhållanden.
I september 1884 utsände kapten A.
Ridderstad på eget initiativ ett upprop till
ett mindre antal personer inom Östergötland
i och för grundläggandet af ett
provinsmuseum. Sedan genom detta upprop
erhållits en del underskrifter, utsändes det
ånyo, denna gång i afsikt att vinnna
någon ekonomisk hjälp för företaget. På
så vis insamlades äfven till 1885 års slut
omkring 4.000 kronor, hvilken summa
utgjorde grundplåten till museet. Till en
början inhystes samlingarna i rum, som
kapten Ridderstad för ändamålet upplät i
sin privatvåning, men efter någon tid
förhyrdes till museilokal tvenne mindre rum
i den s. k. slottsflygeln. Denna lokal var
emellertid genast från början otillräcklig,
och efter framställd anhållan öfverlämnade
Östergötlands landsting till lokal åt
samlingarna den vid lasarettet i Linköping
belägna s. k. hospitalskyrkan, en i flere
afseenden rätt förmånlig museibyggnad. Då
emellertid tomten helt oväntadt år 1897
öfvergick i enskild persons ägo, blefvo
samlingarna, som under tiden betydligt ökats,
utan tak öfver hufvudet — det gällde att
omedelbart anskaffa en ny lokal, men en
sådan kunde då erhållas endast i form af
ett par små rum och en vind, där större
delen af samlingarna nedpackades i lådor.
I detta tillstånd befunno de sig ända till
hösten 1899, då kapten Ridderstad började
ånyo uppställa dem i deras nuvarande
ganska ändamålsenliga lokal.
Museets styrelse och äfven det
ekonomiska underhållet har nästan helt och hållet
fallit på kapten Ridderstads skuldror.
Visserligen har kommunen under senare år
lämnat ett mindre hyresbidrag —- staden
Linköping har tillsvidare icke understödt
museet — men betydligt större summor
hafva dock erfordrats till samlingarnas
förvarande, för att ej tala om deras förökande.
Ursprungligen var själffallet
Östergötlands museiprogram ungefär detsamma som
andra provinsmuseers: att genom
samlingar af kulturhistoriska och etnografiska,
föremål ge en inblick i landskapets historia,
och dess invånares lif och verksamhet
un-det gångna sekel, men i följd af lika
ovanliga som glädjande omständigheters
mellankomst har museet så att säga spårat ur
sin egentliga bana. Dess kulturhistoriska
värde har fått träda i skuggan för dess
konsthistoriska. Numera utgör det
ovanligt rika tafvelgalleriet samlingarnas
pondus. För att se detta bör hvarje
intresserad resa till Linköping, det är därifrån
jag här i största korthet vill meddela
några intryck, alltför flyktiga för att göra
anspråk på absoluta värdemätningsresultat,
men måhända dock tillräckligt lifliga för
att locka andra till ett besök. Men, värde
läsare, när du besöker Östergötlands
museum, så tillslut dock icke fullständigt dina
ögon för de etnografiska samlingarna, ty,
om än tillsvidare rätt obetydliga, innehålla
de dock föremål af intresse, särskildt inom
afdelningen för kyrkliga minnen.
Den stora tillökning, hvarigenom
museets tafvelsamling svällde ut till en af de
största i Sverige, skedde i februari 1895, då
genom häradshöfding Dahlgrens kort förut
timade död hans genom testamentariskt
förordnande till museet öfverlämnade
tafvelsamling uppställdes i den gamla kyrkan,
som dåförtiden utgjorde museets lugna
fristad. Hvar och en, som har någon
kännedom om den aflidne donatorns ovanliga
samlarvurm och icke synnerligen kräsna,
konstsmak, kan lätt föreställa sig, att bland
de närmare 2,000 bilder, som museet då
fick emottaga, funnos mänga dåliga, ja, t.
o. m. fullkomligt värdelösa arbeten. Men
bland slagget fanns äfven ädel metall. Det
är om den jag vill meddela några upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
