Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Karl Larsen. En konturteckning af Lennart Hennings. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL LARSEN.
345
ene Maade, saa b’i’er det paa den anden».
Nej, då fick han det bättre hos den gamla
komtessen, som han var så beskyddande
vänlig emot och som han formligen vardt
fördrifven ifrån af gummans släktingar, som
befarade hans växande inflytande och slugt
begagnade sig at hans snedsprång. Ty
en exemplarisk man, det sträfvade han
inte efter att vara. Ahnej, han plockar
styfrarna ogeneradt från hvem det vara må.
Han berättar om hur han afnarrade
prinsen två hundra kronor för ett
blomsterbroderi af silke i ram, inte med skryt och
högfärd öfver sin skicklighet, — han är ingen
lågsinnad människa, den gode Egskov —,
utan enkelt, gemytligt, bara med en
oskrymtad förnöjelse öfver att det lyckats honom
så väl. Han är inte renons på
hedersbegrepp, men hans moral är dessvärre af
en tämligen skavankig beskaffenhet. Han
tar dagen som den kommer på ett nästan
fulländadt sätt. När han gifter sig och
sätter opp handel, får kanske hans trygghet
— af det där slaget som ingen sätter sig
på näsan på — ytterligare en smula
spanskhet öfver sig, men på det hela taget är
han likadan som förut.
Lika tagen på kornet är Kresjan
Ve-sterbro, hvars historia är Larsens
populäraste bok, utgången i fyra upplagor,
sammanlagdt fem tusen exemplar. Han är
den typiske köpenhamnske slusken, hvars
lif ödelägges af ett fel, ett stort och
genomgripande fel: oförmågan att ta vara
på sig. Han har ingen ryggrad, han är
renons på kraft. Han är hemfallen till
superiet, inte som en svensk med sitt
mörkare skuggade sinnelag skulle vara,
passio-neradt älskande flaskan och oregerlig och
vild af begär, nej, han älskar hemlif och
sitter gärna hemma hos sin gamla mor
om kvällen och läser romaner och
tidningsföljetonger — »en med de allerbedste af
dem, Fængslet i Edinborg, det er ikke
andet end Mord og Tyveri og røverisk
Overfald; den er paa 764 Sider» — men
han är slappt och motståndslöst medryckt
och trots all den uselhet och ynkedom,
som fyller hans lif, in i hjärtroten naiv och
barnslig. Men omöjlig att rädda, d. v. s.
att skaffa en hållpunkt, att göra till en
människa med ett mål för sig. Han super
och för oljud, dömes och sitter af sitt
straff, slinker ikring på tillfälligt arbete,
super sig full igen och börjar om samma
historia. Kring honom lefver hans värld
af samma skrot och korn som han själf.
Larsen ger bilden utan reflektion och med
ett egendomligt halfljus öfver den. Han
är reserveradt knapp i sin skildring och
bygger i hög grad på läsarens förmåga att
komplettera, att lägga till och
fullständig-göra hans bild. Han bannlyser all intrig
från sin berättelse, »handlingen», som
termen lyder, är lika konstlös och naturlig
som hos Hauptmann. Men hans situationer
ha sällan eller aldrig den flammande styrka,
den intensiva känsla, som präglar något fast
i vårt minne, och det är gifvetvis ett
farligt experiment att utan att ge
hvardag-ligheten någon starkare färg måla af en
fotografi. Lidelsen och det djupa och det
storslagna ligga Larsen lika fjärran. Minst
af allt kan han tas som illustration till
Nietzches ord: »Von allem Geschriebenen
liebe ich nur das, was einer mit seinem
Blute schreibt. Schreibe mit Blut, und du
wirst erfahren dass Blut Geist ist.» Hans
anteckningar från miljö och accessoarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
