Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Karl Larsen. En konturteckning af Lennart Hennings. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
380 LENNART HENNINGS.
erinra om Dickens, hans förtrogenhet och
sympati med sina objekt är lik dennes
— Dickens’ stundom fantastiska
sentimentalitet afräknad —, men han verkar så
oändligt mycket mindre, ty hans horisont
är trängre, hans blod långt tunnare.
Genom att begränsa sig till områden, där
hjärtats starkaste och dess finaste rörelser
ej äro med, har han också inskränkt
möjligheterna för att vi af hans verk skulle
kunna röras i hjärtat.
Iakttagare och. resonör -— se där hans
formel. Teoretiker som han är, kan han
misstänkas för att drifva den satsen att
allting har samma motivvärde, att all en
vitter skildrings betydelse ligger i
behandlingen. Det är småsaker af honom som
äro så eländigt magra, att de sannerligen
inte duga till någonting. Hans första
arbeten, skådespelen »Kvinder» och »Ære»
samt »En Latinskoledreng og andre smaa
Fortællinger» visa ansatser, som inte
fullföljts i hans senare alstring. Där är den
personliga accenten mänga gånger
skarpare än någonsin efteråt. Det susar i
luften af känslor och tankar som korsas,
där är en fläkt af det stora patos, som då
och då måste svinga öfver berättelsen för
att den skall ha makt att ta oss; det kraf
som Heidenstam skärpt ända därhän, att
han fordrar att dikten endast skall tala
om lifvets helgdagsstunder. Samma
ansatser finnas igen i hans tre dramatiska små
noveller 1894 »Ei blot til Lyst», det är
där en skärpa och en finhet i den
psykologiska analysen, som äro sällsynta att
finna. Där är något af realismens
storhet, af dess sanningskära
verklighetsskildring, som blir till uppfostran och lärdom,
till pedagogik och moral bara genom att
visa hur lyckomöjligheter och lifsvärden
kväfvas och trampas. Sorgespelen »Æren
och »To Aftener» anser jag synnerligen
märkliga, och i viss mån torde de beteckna
höjdpunkten af Larsens författarskap. »Ære»
ger en utsikt öfver tyska militärkretsar
efter 1870 och visar med gripande allvar
både klyftan mellan krigets
mannageneration och den ungdom, som då växte opp,
och det för dem gemensamma. Det är
hederskänslan som burit de gamle, det
är svagheten för tillfällig personlig
njutning som fäller de unge. Det är kallet,
genomträngningen af en stor uppgift som
håller de gamle uppe, det är kölden inför
hans lifs sysselsättningar som gör den unge
till ett rö. »Du er lidt for lykkelig for et
Mandfolk der skal bestille noget rigtigt»
är en replik som Larsen låter sägas på
ett annat ställe, omtuggande det gamla
och lika fullt alltjämt bestridda och ännu
obevisade påståendet, att egen lycka hindrar
kraftig gärning utåt. Men klart och
tydligt är ändå det hans mening, att det
är just den varma tron på och
hängifvenheten för en uppgift som bär en människa.
Han låter visserligen en vetenskapsman
säga: »Videnskaben, Verden den skal klare
sig og klarer sig ogsaa ganske sikkert lige
godt uden min Medvirkning, men jeg, hele
min Lykke beror paa det Menneske som
jeg holder af eller elsker for at bruge det
eneste rigtige Ord. Og oprigtig talt saa
foler jeg mere for mig selv end for
Videnskaben.» Han vill ge hela sitt
vetenskapliga arbete för ett enda lyckligt leende af
sin hustru. Men är nu denne man, som
kan resonera så, är han en stor
vetenskapsman? Larsen har inte skärpt eller
vidgat problemet, låter det inte gälla
vetenskapsmannens eller konstnärens tragedi i
allmänhet, lika litet som han
öfverhufvud-taget har ställt opp några stora frågor, än
mindre sökt besvara dem. Den äkta
vetenskapsmannen anser naturligtvis lika väl
som den äkta konstnären, att ingen på
hela jorden kan eller kommer att kunna
göra hvad han kan och skall. Och däri
har han naturligtvis helt och hållet rätt.
* *’
Det finnes ett danskt ord som heter
»slentre». Det kan inte öfversättas med:
slå dank, och inte heller: drifva ikring
täcker fullt dess betydelse. Det ligger i
»slentre» något mer, något af ett visst
godmodigt, lamt-intresseradt lynne. Det är
namnet på Karl Larsens
älsklingssysselsättning, hans förnämsta specialitet,
sammanfattningen af hans intressen, och det
pejlar djupet af hans vilja.
Fyra af hans böcker: »Cirkler» (1893),
»Lystfart» (1896), »Modet og den blanke
klinge» (1898) och »Poetisk Tyskland»
(1898), äro endast och uteslutande
skildringar af en man som tillbragt dagar, veckor,
månader med att ’slentre’. »Cirkler» är en
stor bok på närmare tvåhundrafemtio sidor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
