Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Karl Larsen. En konturteckning af Lennart Hennings. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL LARSEN.
347
och af den mest fullkomliga brist på
byggnad, komposition. Det är planlösa
dagboksanteckningar från en resa och några
veckors uppehåll på ett par orter i
Tyskland. Ett vimmel af människor; han
intresserar oss för en klick, en krets,
beskrifver den uddigt och elegant, lämnar
den och kastar sig in på alldeles nya
människor för att så återigen öfverge dem.
Hela tiden håller han oss fast vid sitt
ordflöde, men när hans stämma tystnar, ha
vi en känsla af att han likväl inte sagt
oss det bästa som han kunde ha sagt, att
det finns ord som vi långt hellre skulle
ha velat höra af honom, men som han
gömt undan, vi veta inte hvarför. Han
har samma kärlek till själfva den yttre
företeelsen, till själfva den tillfälliga
gestaltningen som Snoilsky, men i Larsens
stillsamma, lågmälta föredrag kommer det
inte fram den jublande skönhetsdyrkan,
den skrattande och gråtande betagenhet
af minutens glimmande fröjd som i den
svenske skaldens slipade strofer. Bägge
älska och förstå konst och stämningsvärde,
bägge njuta af och framhålla alla en
förfinad och genombildad nutidsmänniskas
känslor inför det artistiskt tilltalande, det
måleriskt pikanta — men hvilken skillnad
i temperament! Snoilsky är en hetblodig
medspelare i alla skådespel eller
åtminstone en fantasimedryckt och medkännande
människa, Larsen går vid sidan och ser
på, och hans njutning är långt mindre
egoistisk, men också långt mindre stark
och impulsiv. Han drifver upp estetiken —
den s. k. rena estetiken, d. v. s. den
intresselösa — till en högre grad, men det
utelämnade hjärtat är en förlust, som
detaljanalysen inte förmår väga opp. Detta är
kanske i någon mån orättvist sagdt mot
Larsen. Han bekänner själf, att man inte
kan andas i en luft, där vår medkänsla
med annat mänskligt lif ej spirar. Och hans
kärlek till byggnader, små trädgårdar, en
egenartad gammal vinkällare, den
småstad, där lifvet flyter så stilla att, som han
sarkastiskt anmärker, anläggandet af en
anstalt för döfstumma riktigt gaf den lif,
rymmer nog också en inte ringa del känsla
för de människor, hvilkas lif satt sin
prägel på deras miljö, hvilkas intima häfder
han läser i bohagstingen, i stämningen
kring vissnade minnen. Men att hans
intresse är hufvudsakligen artistiskt, det
skulle han likväl ej kunna förneka. Karl
Larsen jonglerar aldrig med paradoxer;
när han därför förklarar att »ved stiliserede
eller unaturlige Dyr, som Folk siger, er
det egentlig noget fuldkomnere end ved
dem der lever omkring os. En Love er
dog i Grunden kun et Slags
Huskatte-udgave af den stiliserede L.øve, som med
trespaltet Tunge i Munden, Doppeltklør
paa Poterne og en Håle, der pisker
Luften som en Staalsvøbe, spreder Rædsel
omkring sig i et Vaabenskjold», så är
detta ej skämt utan lutter allvar. Han
har alls ingen svärmisk kärlek till naturen
— ytterligare en olikhet med Snoilsky —,
han är stadsbarn och känner till och
tycker om parkupplagor af den. Han är ett
uttryck för den medvetna motsatsen till
våra dagars af naturvetenskapsmän
uppfostrade naturdyrkare, som fått öronen
tutade fulla med lagbundenheten och alla
andra evolutionsteorier. Låt oss få nyck
och slump och tillfällighet till synes igen,
önskar Larsen, låt vetenskapen tala om att
den fria viljan inte finns till, det skall jag
söka glömma, medan jag sysslar med att
betrakta hvad människor skapat. Hell er
af människotankar och människoviljor
danade verk, där jag inte plågas af lagar
som äro okullkastliga och regelbundenhet,
tills jag blir vansinnig af enformighetens
förtviflan. Jag kan inte se ett verksamt
mänskligt förstånd i ett landskaps linjer
och färger, där oharmoni och konstnärliga
brister höra till ordningen, men det är det
jag vill. Karl Larsen drifver det så långt,
att äfven de mest obetydliga accessoarer
få mycken vikt och betydelse för honom,
hans miniatyrer bli därför någon gång
tröttande och bredden i hans målning
slappar ibland intresset. Det är humor
och stil öfver hans arbete, men det blir
för mycket af kåseri, det blir för tunt,
det blir bara spetsar hela klädningen, och
det hade likväl varit bättre, om de
inskränkts till garneringen. Han förklarar
visserligen »den Fornemmelse som vi
Men-neskebørn jager efter paa saa månge
Maa-der, Følelsen af ikke mere at tænke, men
blot være gaat op i en Stemning» som
något saligt eftersträfvansvärdt, och har
rätt, men får man för mycket af det goda
känner man sig som han själf säger: »let,
glad, veltilfreds og saa sovnig», och med
detta sista njutningens öfvermätt bör ju en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
