Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Karl Larsen. En konturteckning af Lennart Hennings. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348
LENNART HENNINGS.
författare inte i alltför hög grad skämma
bort sina följeslagare.
I likhet med en äkta romantiker är
det inte den klassiska skönheten han
älskar. Det är »den muntre Kunst, som vil
Karaktér og Skonhed, intet videre», det
är den som har hans hjärta. I sin
brokiga och färgmättade skildring från
kejsar-kröningen i Moskva, »Lystfart», säger han:
»kast en hel Bunke kunsttheoretisk Ballast
og anden Opdragelsesbagage over Bord»,
och han rifs med af stadens oroliga,
äf-ventyrsvilda, fantastiska, barbariska men
oemotsägligt enastående karaktär, detta för
hans lynne omotståndliga. Han vill resa
och intet annat, med frihet att handla
och låta bli, att inte ha någon plan, inte
något sällskap; ingen annan ledare än
nycken. Intet annat att göra än att
låta ögat dricka brännande färgglans allt
intill rus. Hans interiörer från Spanien
ha samma färgstyrka, samma inträngande
i nationela egendomligheter, men äfven
där saknar man den vida horisonten,
de stora synpunkterna, fantasiens och
idéernas himmel. Han är samme roande
och fine resonör, hvart han än för oss,
men den kost han bjuder är likväl alltid
mera sås än stek. Man märker, att han
— för att begagna Larsens eget uttryck i
»Doktor Ix» — har »skrevetfor at skrive,
som enkelte udviklede Personer kunde gøre
det endnu i denne plebejiske
Telegramstils Tid».
Liksom Larsen i sina reseskildringar
— om man vill ge detta namn åt hans
situationsbilder och målningar från
främmande land — lämnar en silhuett och
inte vidare gör af den, kastar in några
drag af ett människolif för att strax lämna
det igen, på samma sätt gör han i sina
större kompositioner. »Bland kälkborgare
i det gamla Köpenhamn» (1899) är bara
ett afsnitt ur några människors lif, en liten
grupp, som man förlorar ur sikte, när man
just fått den rätt nära sig. För mig får
aldrig ett »stycke» lif samma värde som
en utförd helhet, där harmonien eller
disharmonien fått klinga ut fullständigt. Ett
stu-diehufvud är mig mindre kärt än en
intressant karaktäristisk fysionomi.
När Almqvist skref »Om sättet att sluta
stycken» och grep den präktiga tanken
att gissla den barnsliga tron på att ett
vittert stycke borde vara så där helt och
hållet klart och fixt och med allt
förklaradt och så vidare, var detta endast
uttryck för hans insikt om faran af att
ge-nomskildra, att göra allt så prosaiskt
ordentligt ifrån sig, att intet återstod för
läsarens inbillning att fylla ut. Men
öfverdriften kommer i spåren, när läsaren
blir öfveransträngd af att med endast några
antydningar, några episoder till ledning
arbeta ut hela andra och kanske äfven
tredje delen af berättelsen. Det är
Larsens obenägenhet att berätta en hel historia,
att följa ett lif mer än från tvärgata till
tvärgata, som ibland nästan gör en
förargad. Observera, att denna förargelse på
samma gång slår fast det smickrande
omdömet om hvad man läst, att det hade
förmågan att intressera, att man deltog för
dess människor. »Doktor Ix» (1896), en
ovanligt treflig skildring, som ådagalägger
Larsens bästa egenskaper som berättare,
är till och med nästan hånfullt gäckande
med läsaren. Denne spetsige,
outgrundlige, smått Mefistoartade doktor Ix, som
ibland är rallaren af händelsernas hjul,
ibland den skeptiske åskådaren, alltid
tillhands för att genom ett spirituelt samtal
krydda beskrifningar och målningar, han
är mera gåta än gåtor egentligen ha lof
att vara, han är en ekvation med alldeles
för många obekanta för att vi skulle ha
lust att kasta bort tid på att söka lösa
den. Han försvinner helt nonchalant efter
ett ironiskt samtal med en förläggare —
samtalet bör vara en njutning för hvarje
konstintresserad samtida, som vacklar med
afseende på sin estetiska trosbekännelse
och med liknöjdhet ser alla de tomma
säten, där härskande riktningar och skolor
ha styrt och dött strådöden. Hela boken
är resonemang och beskrifningar, med
en liten blyg kärna af en händelse, af
lefvadt lif. Den är ett mästerverk så till
vida, som dess hela innehåll är fängslande,
originelt. Smak är ett karaktäristiken på
Larsen, och »doktor Ix» är en lek i en
oefterhärmligt smakfull dräkt. Den kan
inte berättas, resumeras; den ligger
alldeles på sidan om tiden, på samma gång
den omöjligen skulle ha kunnat skrifvas
vid någon annan tidpunkt än nu, så fylld
är den af modern skepsis, modernt
resonemang, med utgångspunkter i alla
stridande och sorlande åsikter och
åskådningar, som flockas kring en nutida resonör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
