Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Rasen, kulturen och konsten. Af Alfred Bramsen. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 18 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VANDRINGSSCEN. OLJEMÅLNING AF J. T. LUNDBYE.
RASEN, KULTUREN OCH KONSTEN. 9
da utbredningen utan äfven den riktning
den musikaliska smaken har tagit under
den senaste mansåldern som är så
förunderlig. Detta att dilettantismen mer
och mer kastar sig öfver den art af
musik, som på förhand skulle tyckas
ägnad att verka afskräckande på alla
andra än precis allvarliga fackmän. Att
en stor församling kan sitta i timtal
andäktigt lyssnande till ett vidlyftigt och
kompliceradt musikverk, som t. ex.
någon af de senare wagnerska operorna,
är ju också ett utprägladt
fin-de-siècle-fenomen, som våra farföräldrar, hvilka
endast voro i stånd att smälta föga
sammansatta musikaliska anrättningar,
omöjligen skulle kunnat fatta.
Wagnerförgudandet har helt visst
blifvit en modesak, och en icke ringa
portion hysteri ingår väl också däri, men
det vore dock tämligen ytligt att påstå,
att de tusenden, som synbart tjusas af
Beethovens nionde symfoni, af hans sista
»galna» kvartetter, af Wagners
»Rhein-gold» och i samma grad af Händels eller
Bachs mässor, ljuga för sig själfva, om
också endast för att följa med strömmen.
Förklaringen ligger djupare. En
församling som en opera- eller
konsertpublik formar sig snabbt till ett slags
kollektivväsen med en kollektivsjäl, hur
ytterligt olika än de individer, som utgöra
den, må vara i moraliskt eller
intellektuelt hänseende. Detta kollektivväsen är
imderkastadt det omedvetnas herravälde.
Det låter sig endast i ringa mån ledas
af intelligensen, som ju är mycket olika
utvecklad hos individerna, men i stället
af känslan, som är gemensam för dem
alla. Till och med högt kultiverade
människor förvandlas i en dylik församling
lätt till instinktvarelser, och tjusningen
rullar som en stor våg fram öfver
församlingen, tills nästan alla ryckas
med.
Tjusning har ju den egenskapen att
meddela sig till andra: den smittar, men
den kan svårligen omsättas i ord. När
vi »gripas» af det konstnärligt sköna
eller upphöjda, glömma vi helt vårt eget
jag. Rörelsen är oemotståndlig. Det
är som om en osynlig hand grepe fast
i oss, och hvarken tid, rum eller
rörelsens varaktighet bestämma vi själfva —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
