Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Sago-Lena. Ett kapitel ur »Mellan haf och fjäll». Af Maria Rieck-Müller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382
MARIA RIECK-MüLLER.
tills blodet trots nattkylan kändes
sjudande hett — af längtan och fröjd och
kval och allt härligt en människa kan
känna.
— Hvem var han däruppe? Var det
strömkarlen själf eller en huldretagen,
som ville spela sig fri ?
— Huru kunde en annan veta alla
de tysta tankar hon burit på ? Huru
kunde en annan känna och höra allt det
hon hört ? Och så att sedan kunna tala
i toner om det allt alltsammans !
— Ah, att en gång — en enda gång
få släppa det lös — om bara i tystaste
hviskning eller lågt nynnande sång!
Men det kunde hon ju inte. Aldrig
skulle hon ha makt och mod att tala,
till någon om det . . .
En afton gick hon in i granskogen
för att taga broris.
Björkarna, som nu hunnit få små
glänsande, ljusa löf, stodo inne i
barrgrönskan som fagraste huldror i
bröllops-stass, och öfver kronorna föll skumröken
från forsen lik en böljande slöja.
Då hörde hon inifrån skogen tonerna
af fiolen. Främlingen spelade därinne.
Granrisbördan fick falla ner i mossan,
och ljudlöst smög hon sig in mellan träden.
Han satt med ryggen mot en
gammal gran med stora, hängande grenar
och spelade — spelade så att Lena,
utan att hon själf visste det, kom ända
fram där han satt och blef stående där
med händerna hopknäppta. Han log
emot henne och nickade.
— God afton, Lena 1 Nu skall jag
spela det jag ser djupast in i ögonen
dina —•
Och det blef till en låt midt emellan
skratt och gråt, och som skälfde i
längtan — en längtan, som hon aldrig själf
skulle kunnat ge namn och som var
starkare än någonting annat hon känt.
Det var kärleken. Men det visste
hon ej.
Efter den aftonen möttes de två ofta
där ute, utan att någon hade nämt
därom till den andra. Det hände sig
endast så — måste väl hända så.
Och han — Adam — som skulle så
mycket längre till fjälls, blef stannande
här sommaren ut. Och under det att
våren blef till sommar och sommaren
mognade till rödaste blommor och bär,
fick han också känna, huru stark
kärleken kan vara.
Lena var det ljufvaste och härligaste
han mött. Hon var hans finaste tanke,
och den bästa låt han gjort var den,
som fiolen spelade om henne. Och när
hon så helt gaf sig hän till honom,
tänkte han: själ af min själ!
Att hon var gift tänkte de ej på
någon af dem.
Hon gick som förr där i
klockaregården, tyst och allvarlig, och gjorde
sina sysslor ordentligt och väl. Mannen
hade ingenting att klaga. Om han anade
något, var ej godt att se. Men ingen
annan trodde ondt om Lena. Hon hade
aldrig låtit tala om sig som yngre, och
den här fiolspelaren var ju ej en af dem,
herremanslik som han var. Att hon var
tokig i spelet kunde ju ej sägas
mycket om.
På framtiden tänkte aldrig de två —
och hvad skulle väl det tjäna till, när
nuet var så trolskt härligt.
Då skulle Adam en dag — det var
på sensommaren — öfver till en bergås,
som låg på andra sidan älfven, och där
man såg fjällen långt bortöfver i
oändligt fjärran.
Lena följde honom upp genom
skogen till färjstället. Sedan måste hon
vara hemma och väfva ned en mattväf,
som borde ha varit ur stolen för en
vecka sedan
Färjan låg en bit ofvanför storforsen,
och utom landsvägen, som vek utaf dit,
slingrade sig också en smal, skuggig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
