Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Sago-Lena. Ett kapitel ur »Mellan haf och fjäll». Af Maria Rieck-Müller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAGO-LENA.
383
stig mellan tät småskog längs uppefter
åkanten. Den stigen följde de.
Det var så lockande fagert i skogen
den dagen, och barr och linnea ångade
där inne i dunklet med en doft, som
berusade. Mossan var så mjuk och
skiftade i alla gröna färger.
— Jag ville, att den här stigen aldrig
toge slut — att den slingrade in mot
vidderna och att skogen aldrig släppte
oss — Lena!
Hon såg upp i hans ögon, som
strålade mot hennes. — Ah, om hon kunde
säga honom alla sina tankar! Men hon
kunde bara se på honom och le . . .
Sade hon något, tycktes det henne sä
fattigt och färglöst. Hon smög sig
intill honom och strök sin kind mot hans.
— Ja, här ville hon stanna i evighet!
— Lena! — han tryckte henne tätt
intill sig. — Du är som skogen för mig
— så outgrundligt djup och stark —
med susande sånger — och som den
rena, höga luften öfver snöfjällen —
huldremö 1 — — —
Men däruppe vid färjstället skildes
de åt. Han satte sig själf vid årorna i
en liten båt, som låg där för att
användas, då färjbåten låg öfver på andra
sidan.
Lena stod vid stranden och vinkade
och nickade. Hon tyckte det såg så
lustigt ut, att han rodde själf. Han
skulle ju ha setat högt där i
bakstammen med roddare, som lydde hans
minsta vink.
Hon började gå ned efter stigen igen.
Innan den försvann in mellan granarna,
stannade hon och vände sig om för att
än en gång vinka åt honom därute på
älfven. Nu borde han vara öfver snart
Gud, gud, gud! — — Forsen tar
honom! Äran hade brustit, och han
kom drifvande nedöfver . . . Han var
lika långt nere nu som hon . . . Nu var
han förbi–och båten började svänga
i hvirflarna — — —
Lena stod där stilla, som om marken
bpndit fötterna med vidjor — stel af
ångest — stel och kall ända in i hjärtat.
Och visst måste det ju också snart vara
slut med henne nu, då han gungade med
vågorna därute i dödens armar.
Hon slöt ögonen — men öppnade
dem åter. Kanske det var en dröm
endast — en svår dröm — —
Då såg hon honom där nere, där
forsen häfde sig i stora, hvita vågor
innan den i språng gaf sig utför. Hon
såg honom så tydligt i det förfärliga,
sista ögonblicket — —
Hon såg, huru han stod till hälften
på knä nere i båten och sträckte
armarna emot henne . . . Och hon som
inte kunde komma till honom !
Nu var allt slut! — — —
Det varma, jublande lifvet släckt,
uppslukadt i en enda sekund . . .
Skummande, fasansfulla fors ! Huru
kunde du efter det gå med lika snöhvitt
skum — snöhvitt och böljande lätt som
en brudslöja upp emot grantopparna
—-när du borde lysa i purpur af rödaste
hjärteblod r . . .
I fjorton dagar låg Lena i feber utan
medvetande och mest lik en död.
Efter fjorton dagar till kunde hon
sitta uppe en stund emellanåt, svag och
trött. Och sedan gick det framåt —
ehuru smått med tillfrisknandet. — —
Men den Lena, som nu gick
omkring i klockaregården och skötte arbetet
stilla och ordentligt som förr, var en
gammal kvinna med grått hår och
infallna kinder.
Hon var ej mycket lik sig annars,
häller och blef det allt mindre för hvar
dag som gick.
Barnen började kalla henne mor Lena,
och det berodde kanske på, att hon
hade begynt nicka och småle mot dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
