- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tionde årgången. 1901 /
395

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ur bokmarknaden - Af Anna Maria Roos

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

UR BOKMARKNADEN.

395

af läran, att människan endast genom
lidandet förbättras — hon har velat säga:
Nåväl, om det är så, då blir ju den
naturliga konsekvensen den, att vi böra tillfoga
våra medmänniskor lidande för att förbättra
dem. Denne präst, som på sin väg möter
en stolt kvinna utan känsla för religion,
som är öfvertygad om att endast lidandet
kan böja henne, som icke ser något annat
sätt att träffa denna kvinna, hvilken trotsar
på sin lycka, sin hälsa, sin styrka, sin
kärlek, än att beröfva henne den make hon
älskar — hvarför skulle han tveka att sätta
ut en liten fälla för denne makes trohet?
Han ger ju henne lidandets gåfva. Han
drifver henne ju till Gud. Är icke i själfva
verket ett sådant handlingssätt naturligt
för den, som hyllar kristendomen —
»lidandets religion»?

Det saknas hvarken felslut eller falska
premisser i Harold Götes logik.

Epiktetos har talat om, att »hvarje sak
har två handtag», ett som den kan bäras i,
ett som den icke kan bäras i; hvad
kristendomen med afseende på lidandet lär
är helt enkelt, att det har ett handtag,
hvari det kan bäras. Lidandet var ett
faktum, som kristendomen fann före sig
(jag hoppas Harold Gote icke vill påstå,
att det är kristendomen som infört
lidandet i världen!), och kristendomen lär med
afseende därpå: för det första, att lidandet
är den naturliga konsekvensen af den
disharmoni, som inom skapelsen uppstått
genom att människorna förlorat ur sikte
sammanhangslagen — kärlekens lag, hvilken
bjuder att individen icke kan vinna full
lycka utan i sammanhang med helheten —
och i små, kortsynta sträfvanden dragit hvar
åt sitt håll; den lär för det andra, att
lidandet genom att rätt bäras kan blifva till
välsignelse, kan på en gång stålsätta och
förmildra karaktären. Genom denna
uppfattning af lidandet borttager kristendomen
dess grymma meningslöshet. Men att påstå,
att kristendomen därför predikar lidandet,
det är ungefär lika logiskt som att påstå,
det en läkare, hvilken förklarar, att alla
sjukdomar äro naturliga processer för att
ur kroppen aflägsna anhopade
sjukdomsämnen och att kroppen efter en
sjukdomskris, under hvilken den skötts förståndigt,
blir friskare än före sjukdomens utbrott —
att en sådan läkare »predikar sjukdom»
och i konsekvens med sina läror borde

sträfva att hos sina patienter framkalla
sjukdomar!

Man har från flere håll förklarat Harold
Gote vara påverkad af Ellen Key. Det är
troligt nog, att hon rönt inflytande af denna
författarinna, och den missuppfattning af
kristendomens väsen, som Harold Gote gör
sig skyldig till, finner man också hos Ellen
Key. Men det är ett mycket stort afstånd
emellan den flacka uppfattning af lidandets
inverkan på människan, som uttalar sig i
»Ärkefienden», och den åskådning, som
uttalas af Ellen Key i t. ex. dessa ord:
»Det lif, som själfullt lefves, är en smärta»,
ord, hvilka hon ytterligare utlagt i ett
uttalande i en stambok, som jag tillåter mig
här citera: »Det hör till människans —
d. v. s. den förnäma människans —
rasmärken att vilja, stundom äfven med öppna
ögon, välja den smärta, af hvilken själen
förstoras ».

Det är helt enkelt oerfarenhet som talar
ur Harold Götes ord: »Jag tror inte på
utveckling genom lidande.» — »Ju mindre
man själf lider, dess mer känner man för
andra» —, och man knappast gitter bemöta
dem Man känner sig på sin höjd frestad
att citera ytterligare några uttalanden, t. ex.
Mussets:

L’homme est un apprenti, la douleur est son maitre...
Pour vivre et pour sentir 1’homme a besoin des pleurs.

och Goethes:

Wer nie sein Brot mit Thränen ass,

wer nie die kummervollen Nächte

auf seinem Bette weinend sass,

der kennt Euch nicht, ihr himmlischen Mächte.

Och då författarinnan förklarar, att
tandvärk aldrig gjort någon människa godt och
att tandvärk är typiskt för allt lidande, kan
det ju vara rätt lämpligt att citera några
ord af Nietzsche i en själfbiografi,
meddelad i bref till Georg Brandes och af denne
offentliggjord i Tilskueren, 1899, h. 12.
Efter att ha talat om sin ytterligt
plågsamma och hårdnackade hufvudvärk säger
han: »Min ande blef dock först under denna
fruktansvärda tid mogen: därom vittnar
»Morgonrodnaden», som jag skrifvit en
vinter i Genua under otroliga kval. — På
det hela taget har sjukdomen varit mig till
största nytta.» — Och i ett annat bref:
»Jag lefde år igenom i den närmaste
närhet till döden. Det var min stora lycka.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 12:50:01 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1901/0433.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free